fredag 17 september 2010

Är ateisten otålig?

På bloggen Yada Yada hittar jag under rubriken Om otåliga ateister följade citat:

"I think Tomáš Halík has produced one of the best and most beautiful responses to the new atheism, in his recent book Patience with God (Doubleday 2009). His argument is that the real difference between faith and atheism is patience. Atheists are not wrong, only impatient. They want to resolve doubt instead of enduring it. Their insistence that the natural world doesn't point to God (or to any necessary meaning) is correct. Their experience of God's absence is a truthful experience, shared also by believers. Faith is not a denial of all this: it is a patient endurance of the ambiguity of the world and the experience of God's absence. Faith is patience with God. Or as Adel Bestavros puts it (in the book's epigraph): patience with others is love, patience with self is hope, patience with God is faith."
Tomas Halik verkar alltså mena att den verkliga skillnaden mellan tro och ateism är tålamod. Och det är ateisterna som saknar detta tålamod då de, till skillnad från troende, vill få slut på tvivlet istället för att stå ut med det.

Mitt korta svar är att Halik har fel. Men svaret bör nog nyanseras något.

Vi kan börja med en kort definition av ateism. Ateism är ett förhållningssätt till gudstro. Man brukar dela upp ateismen i stark och svag ateism (även om det snarare handlar om en skala).
  • Den svaga ateisten säger sig sakna tro på Guds existens. (Detta är en s k negativ inställning). Av diverse anledningar har denna person inte stött på argument som fått "övertygelseskålen" att tippa till teismens fördel. Den svaga ateisten tvivlar alltså på påståendet att det finns en eller flera gudar.
  • Den starka ateisten säger sig tro att Gud inte existerar. (Detta är en positiv / affirmativ inställning).

Skillnaden kan för vissa tyckas trivial, men den är avgörande när man försöker avgöra huruvida en ateist är "troende" eller inte.

När det kommer till de starka ateisterna kan man säga att Halik, i alla fall till viss del, har rätt. De har en tro och detta skulle kunna tolkas som avsaknad av tvivel i frågan. (Alternativt kan det tolkas som väldigt starkt tvivel).

Men Haliks resonemang fungerar inte alls på den svaga ateisten. För denna saknar tro. Den svaga ateisten tvivlar till den grad att han inte kan tro. Tvivlet är alltså centralt.

Hur är det då med religiöst troende? Säger inte själva ordet troende en hel del? Visst kan troende individer tvivla på Guds existens ibland. Men kan man verkligen säga, som Halik gör, att det är de troende som står ut med tvivlet medan ateisterna saknar tålamod? För vilka är det egentligen som tror och tar ställning om inte de troende? Hade deras tvivel verkligen varit så stark skulle de inte kunna tro, såvida de inte sysslar med någon slags önsketänkande.

Eller menar Halik kanske något annat med tro? Kanske likställer han tro (faith) med att hoppas? I så fall kan jag ge honom rätt till viss del. En individ kan utan problem hysa förhoppningar om att en trossats är sann trots avsaknad av övertygande belägg. Men är detta en korrekt bild av de flesta troende? Är det verkligen så att den genomsnittliga kyrkobesökaren är en tvivlare som saknar övertygelse om Guds existens, men ändå väljer att hoppas på en världsbild som av diverse anledningar är lockande? Kanske. Men då har jag fått religiös "tro" helt om bakfoten.

Intressant nog menar Halik ändå att ateisterna har rätt. Den naturliga världens karaktär tycks inte implicera en Gud eller en övergripande mening. Frågan är då om inte tvivel och bristande gudstro borde vara den mest rimliga inställningen? Halik tycks istället argumentera för en tro baserad på någon slags tålamod med Gud trots avsaknad av belägg för dennes existens. Låter inte detta som önsketänkande?

Som en avslutande parentes är detta med tolererande av tvivel något jag som skeptiker ofta ställs inför. Bristande förmåga att tolerera tvivel är enligt mig ett stort problem på flera plan. Dels kan tvivel vara en drivande och kreativ kraft, för utan tvivel stagnerar tänkandet. Dels leder tvivel till en ödmjukhet inför sitt eget och andras kunnande. Men ur ett psykologiskt perspektiv förstår jag ifall vissa känner aversion mot tvivel. Det kan trots allt kännas skönt att slippa osäkerhet och bristande kontroll. Men avsaknad av tvivel är ändå inte att rekommendera. Det kan vara direkt farligt.

Andra bloggar om:

5 kommentarer:

Zoltan sa...

Enastående bra inlägg!

Jag försöker vara kortfattad:

1) Det svenska ordet tro är ett enastående dåligt val. Men, oavsett ord; vad är tro? Denna frågeställning innehåller också delar av svaret.

2) Du glömde ateister som säger att de minsann vet att Gud inte finns - det finns gott om kända sådana profiler.

3) Avsaknad av tvivel = farligt? Det finns mycket att inte tvivla över, eller hur? Finns det något objektivt sätt att definiera inom vilka områden tvivel har ett konstruktivt värde och när det är meningslöst/destruktivt? Detta är en annan ganska viktig, existentiell fråga.

Marcus Classon sa...

Skulle vilja påstå att ateism är avsaknad av tro. Jag tror inte att Gud inte finns. Jag har ingen tro på Gud.

Pekka S sa...

1) Håller med. Finns det något svenskt ord som fångar "essensen" av engelskans faith?

2) De finns. Jag inkluderar dem i kategorin av ateister som har en stark tro på att Gud inte existerar. Det är en svår gränsdragning mellan stark tro och upplevd vetskap.

3) Tvivel kan ofta vara nyttigt. T ex ser man hos religiösa eller ideologiska fanatiker inte spåret av tvivel, vilket gör dem farliga. Detsamma gäller folk med andra missuppfattningar eller vanföreställningar. Sådana som inte tvivlar på att vacciner orsakar autism, att homeopati är att föredra före skolmedicin, att förintelsen var en judisk konspiration, osv.

Men precis som du antyder lär ett ständigt tvivlande inte vara sunt ur ett känslomässigt och kognitivt perspektiv. Man får givetvis välja sina inre strider. Men hur ska man avgöra när tvivel kan vara motiverat? Det är en mycket bra fråga. Rent generellt skulle jag säga att tvivel är extra viktigt i områden där slutsatser och beslut har störst konsekvenser.

Kul förresten att du gillade inlägget! Vad tycker du själv om Haliks funderingar?

Pekka S sa...

Marcus Classon: Jag har samma inställning.

Daniel sa...

Ateisten har vanligen enormt tålamod med sin egen världsbild, han tvivlar inte ens det minsta även fast han borde. Skillnaden med den religösa och ateisten är endast att den religösa lever i ett klimat där tvivel om Gud är det normala, men ateistens världsbild är ofta en världsbild som omgivningen inte tvivlar så mycket på. Därför kan ateisten leva i sin bubbla utan att konfronteras med tvivel.