lördag 31 juli 2010

Ett dilemma

Anta att du en dag vaknar vid en stol bredvid en säng. Du ser att en av dina kompisar ligger fastkedjad i sängen och har fullt med slangar fastsatta på sin kropp. De verkar vara kopplade till en maskin som i sin tur är kopplad till en människa som ligger i sängen bredvid.

Det visar sig att du och din kompis blivit kidnappade eftersom kompisen har en ovanlig blodtyp som den andra personen är i behov av för att kunna överleva. Problemet är att den mediciska processen i detta fall är extremt långsam. För att sänggrannen ska överleva måste denne (och därmed även din kompis) ligga till sängs, kopplade till maskinen i ca 9 månader.

Du informeras att din kompis kan kopplas loss från maskinerna när som helst, men att detta skulle leda till den andra människans död. Av ett oförklarligt skäl får du makt att bestämma över din kompis öde. Tycker att du att din kompis själv ska få välja huruvida han ska hjälpa sängkamraten eller inte? Och i så fall - vad tycker du att han ska välja? Och varför?

Andra bloggar om:

5 kommentarer:

bkhl sa...

Ca 9 månader, eh? Vad fiskar du efter här?

Pekka S sa...

Låt oss säga ca 270 dagar istället då. ;)

Biff Zongo sa...

9 månader säger du... och "Av ett oförklarligt skäl får du makt att bestämma över din kompis öde. "

Låter som att jag har fått jobb som religiös ledare eller konservativ politiker ;-)

Jag agerar gärna bollplank, men min kompis får bestämma över sitt eget liv.

Johan Lundgren sa...

Hm. I scenariot ovan skulle jag nog låta kompisen välja. Jag hörde på något ted-föredrag att människor är mer benägna att donera organ om man formulerar donator-kortets fråga som "vill du inte donera? kryssa då i här!" än om man kräver att folk aktivt kryssar i att de vill donera.

Kanske skulle samma skillnad kunna uppmätas här: Om en kompis får valet fastkedjad i sängen "vill du bli fri, trots att den andre måste dö då?", medan en annan får valet som en fri människa att kedja fast sig i sängen för att rädda den flämtande personen som ligger och vrider sig i sängen intill.

Om man vill att människor i högre grad ska välja andras överlevnad kanske det kan ge en liten knuff på moralisk-försvarbarhets-axeln för att kedja fast folk och sedan ge dem ett val. Fast det låter rätt absurt ändå.

Dock tycker jag att liknelsen haltar lite då det inte nämns om kompisen hade någon del i att den sjuke hamnade i det tillståndet. Om det var kompisen som genom oansvarigt beteende, t.ex. rattfylla, orsakade den sjukes tillstånd så tycker jag att det ger en rejäl knuff på ovan nämnda axel. Inte tillräckligt för att förbjuda kompisen från att resa sig upp, men tillräckligt för att det inte ska vara socialt accepterat att överge offret.

Så hur kan jag då tycka att det är ok med abort ändå? Jag skulle tro att det beror på att jag inte ser foster som ordentliga människor med rättigheter och ofärdiga liv som är viktiga att få fortsätta, förrän de har nått en viss grad av medvetenhet. Så för att liknelsen ska fulländas måste kompisen ha orsakat sjukdomen, men samtidigt måste offret vara hjärndött sedan födseln.

Pekka S sa...

Johan: Scenariot täcker inte alla aspekter av t ex abortfrågan. Främst handlar det om att dra en parallell till påtvingade graviditeter (t ex vid våldtäkt). Håller med om att scenariot blir knepigare om kompisen frivilligt eller pga omdömesbrist försatte sig i situationen. Sedan anser jag precis som du att det är skillnad på ett embryo/foster och en färdigutvecklad människa.