torsdag 11 februari 2010

Skeptips 10.02.11

Både Anna Bäsen och VoF uppmärksammar bantningsbluffare som är i farten. På VoF skriver Dan Larhammar om reklamutskick från Direct Shopping/Hälsa & Välbefinnande där försöker locka kunder med diverse tveksamma metoder och produkter.

"Ett av kännetecknen för företagets bluffprodukter är att man på beställningsblanketten ska kryssa för det antal kilo man önskar gå ned i vikt så får man olika varianter eller förpackningar av produkten och betalar i proportion till viktminskningen. Företaget har tidigare granskats kritiskt av radions P1 konsument och produkterna har tagits i beslag av danska myndigheter. Annonshäftet innehåller också en rad andra tvivelaktiga produkter som magnetterapi och en skadedjursskrämmare."

Mer om detta kan man läsa hos konsumentorganisationen CINT.

Anna Bäsén uppmärksammar i sin tur företaget Better Life (Pharma) Sweden som trots konkurs fortsätter lura medie- och pr-bolag på marknadsföringspengar.

"Också medier och PR-bolag blir blåsta. Företaget Better Life Sweden har köpt tjänster och reklamutrymme för 11 miljoner kronor av exempelvis Tv4, PR-byrån Mafioso och Webtraffic. Företaget, som bland annat sålde ett bantningspiller under namnet Lepigen, har gått i konkurs."

Dagens Media har bl a intervjuat representanter för medieföretagen.

Anion.se säljer ett rosa/turkosa jon-armband som sägs förbättra blodcirkulationen, öka syreupptagningen i blodet, förbättra koncentration, och verka antidepressivt.

"De negativa jonerna balanserar upp den positivt laddade obalans som finns i kroppen och större delen av världen. Starkt positivt laddade omgivningar t.ex. vid en dator eller i inomhusmiljö kan skapa både trötthet och huvudvärk."
...
"Armbanden är tillverkad av en blandning av silikon och turmalin som ger ett elastiskt material som avger >1700 negativa joner per kubikcentimeter. Perfekt anpassat för att bäras på, eller nära kroppen."

Bara 99 kr kostar dessa. Om företaget var mer känt eller konsumentverket hade mer resurser skulle det inte dröja länge innan marknadsföringen stoppades.

The Onion har en träffsäker artikel om tolkning av bönesvar.

"Marvin Pewter, 45, was able to refinance his house after a radio station in Sioux Falls, SD played the favorite song of a local data-entry worker who, quietly singing along to the tune in her office, became distracted and missed a keystroke that eventually resulted in Pewter's credit rating increasing by 200 points. "Thank God," said Pewter, speaking to reporters from the large ranch-style home he purchased four years ago and has never been able to afford. "This just goes to show that, if you put your faith in the Lord, the Lord will provide.""

Men detta är inte hela historien. Läs vidare här.

Richard Wiseman ställer enligt mig en ganska enkel fråga till hund- och kattägare. Ifall de, i en hypotetisk situation, var tvungna att välja mellan att döda sitt husdjur, ett 2-årigt barn eller sig själva, vad skulle de välja? Enligt mig är svaret självklart - antingen dödar man husdjuret eller sig själv, aldrig barnet. Men 25% av kattägarna och 31% av hundägarna väljer att döda barnet. Och om man kollar på kommentarerna verkar de inte skoja heller. Jag förstår inte...

ScienceDaily rapporterar om forskning som visar på ett samband mellan nedsatt funktion i specifika områden i hjärnan och andlighet. Man har undersökt hur tumörer påverkar ett personlighetsdrag som kallas för Self-Transcendence (ST) som sägs uppskatta individers andliga känslor, tankar och upplevelser.

"The group found that selective damage to the left and right posterior parietal regions induced a specific increase in ST. "Our symptom-lesion mapping study is the first demonstration of a causative link between brain functioning and ST," offers Dr. Urgesi. "Damage to posterior parietal areas induced unusually fast changes of a stable personality dimension related to transcendental self-referential awareness. Thus, dysfunctional parietal neural activity may underpin altered spiritual and religious attitudes and behaviors.""

Video:

  • På Youtube gör en kille reklam för en tandställning som ska ge dig mer energi, styrka, osv. Bara 2000 dollar kostar det också.

Andra bloggar om: , , ,

11 kommentarer:

Zoltan sa...

"Men 25% av kattägarna...Jag förstår inte..."

Är inte detta logiskt? Många tycker ju att "en lus är lika mycket värd som H.M.K" etc.

Festligt inlägg; andlighet & tumörer = sant? Hur många har inte tumörer, men upplever likafullt en reellt andlig dimension?

Frid.

Pekka S sa...

Visst finns det gott om människor som inte direkt värderar sin nästa. Men jag har svårt att förstå hur de tänker/känner.

När det gäller andligheten finns det tidigare studier som visar att när aktiviteten i vissa områden (tror att det är samma som i denna) hjärnan går ner upplever människor de andliga. Via bön, meditation, ramsor, osv kan delen av hjärnan som hanterar jag-uppfattning dämpas vilket genererar upplevelser av enhet/trancendens (att allt hänger ihop, att vara en del av alltet).

Per sa...

Ska jag vara ärlig så förstår jag inte varför folk fortsätter sätta upp såna här fiktiva exempel (barnet/husdjuret/sig själv)för att klämma ur värderingar ur folk.

För det första skulle jag aldrig ta på mig skulden t.ex. ifall en psykopat sade åt mig att välja mellan min fru och mitt barn. Det är inte min skuld att bära. (Inte så likartat fall? Jag tar barn/husdjur i nästa)

För det andra. Ska jag vara ärlig, och förmodligen låta ruskigt cynisk - så kan man förenkla det med att säga "man kan ju göra ett till". Jag tycker helt enkelt att det faktum att jag valde min partner av mycket goda skäl väger tungt, till skillnad från vårt spädbarn. Folk har kommit över förlust av icke-hypotetiska skäl också, detta är groteskt, men en förlust är en förlust. Fråga mig igen ifall exemplet gällde en bilolycka.

Vad gäller husdjur som jag fäst mig vid, till skillnad mot en slumpmässig unge från någonstans på jorden - så ser jag det inte så svårt att _förstå_ att folk skulle välja sitt husdjur. Jag skulle dock överväga hur mycket jag faktiskt var fäst i mitt husdjur, samt hur länge det hade kvar att leva. Men men, det är ju jag. För övrigt tycker jag att folk borde bekymra sig mycket mer om de tiotusentals BARN som svälter ihjäl varje dag.

Mvh / Per

Per sa...

Hej igen! Jag vill tillägga några saker:
För att vända på det, hur många husdjur du har haft kan du tänka dig att radera från historien för att rädda en slumpmässigt utvald unge?

Hur mycket mindre är (hus)djur värda? Har det inte att göra med relationer i grund och botten? D.v.s. om du skulle måsta välja mellan din egen treåriga unge och en slumpmässigt utvald treåring/tonåring/fyrtioåring. Är inte valet ganska självklart då? Det handlar om hur fäst man är vid någon.

För att vara extrem kan jag nog tänka mig att offra en talgoxe till en hök för att få ha kvar min iPhone! =) För eogistiskt?

Mvh /Per

Pekka S sa...

Per, man skulle kunna ställa upp någon slags konsekvenskalkyl. Vem kommer att lida mest?

A) Du, som förlorar ditt husdjur.

B) Föräldrar, syskon, släktingar, vänner, osv till det dödade barnet?

Om antalet husdjur ökar blir kalkylen givetvis svårare.

Per sa...

Hej Pekka! (svarar direkt för att jag fick svar via mail)

Tänkte först säga att jag nog borde starta en sedan länge påtänkt blogg istället för att förpesta alltför många kommentarsfält! ;) (Jag gillar du ju din så väldigt mycket!)

Till saken! För det första, jag hävdar fortfarande att skulden inte ligger på mig i ett sådant bisarrt och groteskt exempel, allt på det klara där? Jag tror du håller med.

För det andra. Det enda lidande jag kommer att veta om är mitt eget. (Visst var exemplet utformat så?) Det är väl egoistiskt sagt, och det skulle jag inte basera något på - men i stundens förvirring vet man aldrig.

För det tredje. Jag har nog inte påstått att mitt husdjur skulle "vinna" - men jag har förståelse i mig för att kunna begripa hur någon lätt skulle välja sitt husdjur - särskilt då man kan ta i "beräknande" hur många oskyldiga barn som dör oavsett påtvingade fiktiva groteska val - och därmed helt i "onödan". Är du med mig så långt i alla fall? Mvh / Per

(Ps. Jag försöker vända och vrida på hur det skulle se ut om man inte kunde "slippa undan" att stå till svars. D.v.s. göra det val man eventuellt INTE vill göra, av hänsyn till andra. Det finns trots allt inget objektivt värde på sorg)

Per sa...

Förlåt för att jag skriver mycket och dessutom glömmer saker jag tänkte i all hast.

Jag vill också säga att jag inte hoppas att någon här inbillar sig att de flesta INTE skulle välja sin nära och kära partner eller dyl. framför en slumpmässig person. Men, fortfarande är ju då frågan: om min partner bara känner mig och jag är den enda som skulle lida, jämfört med en slumpmässiga personen som har en hel familj. Är jag för egoistisk då?

Som jag sa från början, att tillverka sådana här exempel som alltid har för lite information i dem tycker jag är märkligt för att tvinga fram värderingar hos folk.

Pekka S sa...

Per, i den hypotetiska situationen måste man givetvis lägga stora delar av skulden på den som tvingar dig till detta bisarra val. Men du har ändå ett ansvar att välja det minsta onda av flera onda val. (Om någon med pistol tvingar dig att välja mellan att äta en levande mask eller att döda en medmänniska vore det moraliskt förkastligt ifall du valde det tidigare, eller hur?)

Sedan tycker jag inte att Wiseman skriver något om att det endast är ditt lidande vi ska betänka. Det står endast att ingen kan veta vilken knapp du tryckte på. Jag förutsätter därmed att både husdjuret, barnet och du har närstående som drabbas. (Jag skulle dock hoppas att folk valde att inte döda barnet även om andras lidande inte behövde inkluderas.)

Ditt tredje exempel köper jag heller inte då även oskyldiga djur dör i onödan. Men återigen, vilket leder till med lidande?

Sedan håller jag med om att hypotetiska val av detta slag ofta innehåller för lite information. Dock är de intressanta ur psykologiska och filosofiska perspektiv. Inom filosofin använder man sig ofta om moraliska dilemman. Ett känt exempel, som även används i psykologisk forskning, är Trolleyscenariot.

Pekka S sa...

Förresten så får du skriva precis så mycket som du vill i kommentarerna Per. Jag välkomnar alltid diskussioner - korta som långa!

Per sa...

@Pekka. Nja, nu var vi ju faktiskt inte på nivån mask vs människa, var vi? Så jag tror vi inte vi behöver klargöra något så självklart, eller hur? ;) (Även om det kanske är en diskussion för "etik-fanatiker" =)

"Minst onda" är ju i ett högst svårtbedömt fall en fråga som kan ta eoner att diskutera fram, eftersom ondska trots allt, ultimat sett, är subjektivt och inte absolut. Särskilt i ett fall där man ungefär kan sätta sig in i hur någon annan tänker och ur den kan resonera så, men för den skull inte behöver hålla med. (Dvs, inte extremfall)

Tillbaka då, vi pratade ju faktiskt om exemplet som stod från början, samt att jag tog upp en partner och barn, samt mitt eget barn vs något slumpmässigt barn (t.o.m. 2), och jämföra det med att vi inte lever i en så enkel värld som man skulle vilja. (Jag hoppas att jag inte är för luddig! :))

Jag säger igen, det handlar inte MEST om mängden lidande, för jag tror vi människor är så pass "biased" att relationer väger större än "rättvisa", kanske tom "dubbelt" så mycket. Dvs mitt barn mot två andra, osv. Och då FÖLJER att jag försöker förklara att jag kan BEGRIPA hur någon kan välja sitt husdjur framför någon helt slumpmässig person. Jag håller dock inte med om det, men vad vet jag hur jag skulle reagera på plats? D.v.s har jag ingen relation till det andra offret, á la "tryck på en knapp för att rädda ditt husdjur, och någon slumpmässig person dör istället", och i detta kan den personen räkna in hur hela världen ser ut, med högst "slumpmässiga" dödsfall världen runt, i tiotusental, dagligen. Det är alltså lätt att "gömma sig". Men skulle du gömma dig om du valde ditt barn framför två andra?

Jag tycker fortfarande att detta exempel är rätt dåligt, just för att jag TVINGAS välja. Detta är nästan på samma nivå som "acceptera Jesus, eller hamna i helvetet" - Ok, inte samma serie, men samma sport. =) (Fel hur man än gör, vill ju inte stödja en allsmäktig diktatur. ;)

Så kort som jag kan säga det: Menar du verkligen att du inte varje gång skulle välja din partner framför en slumpmässig person? Två? Hur stor "sörjande släkt" ska väga mer än din sorg och din partners släkts sorg? Hur ska någon få reda på det i detta alldeles för, på information, fattiga exempel (pratar inte om Wisemans exemepel nu, bara för att vara tydlig)?

För övrigt: Du är medveten om att Trolleyscenariot i alla dess former jag stött på inte har nämnt någon person man har någon relation med? Jag drar i spaken för att köra över den enda personen (mot 10, eller hur?). Lätt. Om det nu är all information jag får! Är det världens mest framstående AIDS-forskare jag eventuellt "mördar" är jag inte så tvärsäker, ska du veta.

Ännu kortare sagt, jag är nog inte så naivt (förlåt, inte nedvärderande menat!) lagd att jag tror att kalkylerande av lidande är allenarådande och utan undantag!

Mer tydligt förklarat, det går inte att göra en definitiv kalkyl på lidande, och det går heller inte att föra ett rättsystem som NITISKT ska föra en sån agenda. Det måste finnas en sorts rimlighet och förlåtelse över folk som gör tveksamma (inte helt-åt-helvete) drastiska, personliga val.
Precis som AIDS-forskare-exemplet förklarar att vi kanske inte är absolut lika värda ändå, så tror jag inte att kalkylen lidande är allenarådande, det går inte att dra en tydlig gräns. Det går bara att påpeka definitivt när vi har trasserat en gräns med god marginal - precis som när man ska förklara hur mycket som krävs för att något definitivt ska klassas som "medvetande", "personlighet", "a game", etc.

Är du på väg att BEGRIPA hur någon kan välja sitt husdjur? (Inte hålla med om, för det gör NOG inte jag heller)

Mvh / Per - tack för en jättebra blogg! (Orkar inte sätta in html-taggar, jag "skriker" inte, betonar bara :)

Pekka S sa...

Per: Maskexemplet använde jag endast för att demonstrera att våra val, även under tvång, kan bedömas etiskt.

Sedan håller jag med dig om att vi människor är (t o m oerhört) biased när det gäller värderande av de vi känner kontra andra.

Jag förstår också att någon som första instinkt känner en större vilja att rädda sitt kära husdjur istället för ett okänt barn. Men jag menar att man inte behöver begrunda dilemmat speciellt länge för att ändra åsikt. Problemet är troligtvis att folk inte tänker. De går helt efter sin emotionella reaktion, vilket är olyckligt.

Ifall jag tvingades att välja mellan min partner och en slumpmässig person skulle jag välja min partner. (I varje fall om jag inte fick veta vem denne slumpmässiga person är). Min partner kontra 2 andra blir svårare, men jag hoppas att jag skulle skona de 2. Men rent känslomässigt hade jag velat rädda min partner.

Just trolleyexemplet är ju ett scenario där man inte vet vilka som står på spåren. Man råkar helt enkelt stå vid spaken vid rätt/fel tillfället. Experimentets främsta syfte är att bedöma människors inställning till direkt och indirekt dödande.

Jag håller även med om att lidandekalkyler inte är lätta att göra och att man får gå lite på känsla/uppskattning.

Kul att du gillar bloggen!