måndag 25 januari 2010

Gällande Alex Schulmans mirakel

Alex Schulman tar mod till sig på sin blogg och avslöjar att han har varit med om ett äkta mirakel. Någon annan förklaring kan han inte hitta.

Såhär skriver han:

"Jag och min fästmö Amanda satt vid stranden i Thailand. Det var kvällning, men inte mörkt. Vi skulle snart äta och retade aptiten med en drink. Jag drack Dry Martini, Amanda drack ett glas vin. Vår sex månader gamla dotter Charlie fanns i barnvagnen alldeles framför oss. Charlie satt upp tyst och koncentrerad, försökte greppa ett dinglande snöre som hela tiden gled henne ur näven. Vi skålade och tittade ut över havet. Plötsligt lät Charlie på ett så underligt sätt. En lång vokal, som lät varken glad eller ledsen, ett belåtet jämrande. Vi inväntade att hon skulle tystna, men hon fortsatte med detta märkliga ljud. Till slut böjde sig Amanda fram mot Charlie och sa: “Älskling...”

Charlie tystnade genast, tittade en sekund förundrat på Amanda och sa: “Älskling.”

Jag misstog mig inte. Hon sa det väldigt tydligt och artikulerat, som en vuxen. Och hon missade inga konsonanter och hon tonerade perfekt. Hon sa verkligen : “Älskling.” Jag regerad väldigt starkt. Mina tårkanaler fylldes, jag började gråta. Håret reste sig överallt på min kropp. Men Charlie bara satt kvar i tystnad.

Vi har inte pratat om annat sedan dess. Charlies “Älskling” har ockuperat våra liv. Vi var båda överens om att det här är inget man kan berätta för andra, även om man vill.

Men jag har ändrat mig nu. Jag är ganska säker på att mirakel sker. Sådana här oförklarliga saker händer överallt, hela tiden. Och dem som blir vittne till dem har alla samma problem att passa in händelserna i sina rationella världar. Det går inte, så de låter oftast bli. De håller tyst. Det finns säkert tusentals oberättade mirakel där ute. Händelser som är så oförklarliga att man avfärdar dem som hjärnspöke och begraver i minnesarkiven. Tänk om de skulle berättas! Skulle inte världen bli en ljuvligare plats då?"

För det första förstår jag att upplevelsen måste ha varit omskakande. En 6 månaders bebis ska inte kunna säga "älskling". Möjligtvis kan de uttalade enklare ljud och ord om de är väldigt tidiga i sin utveckling.

Så visst skulle detta kunna vara ett mirakel. Men vilka andra alternativ har vi? Det är i denna frågeställning som problematiken med mirakelslutsatser vilar. Innan man kan förklara ett fenomen som ett mirakel måste man lyckas utesluta alla naturliga förklaringar. Även ett osannolikt men naturligt alternativ går före det övernaturliga.

Här är några alternativ som jag ser det.

  1. Bebisen Charlie uttalade inte "älskling" så perfekt som hennes föräldrar upplevde det. Vi människor är mästare på att fylla i luckor om det så handlar om bilder eller ljud. Precis som vår hjärna fyller i informationen som saknas från ögats gula fläck kan hjärnan fylla i luckor i ljudstycken. Mer om detta kan man läsa på Science Daily.
  2. Charlie uttalade ett läte som endast rudimentärt likade ordet "älskling" men föräldrarna tolkade ljudet annorlunda. Detta fenomen kallas för auditory pareidolia och går ut på att hjärnan hittar eller förstärker svag eller icke-existerande mönster. Fenomenet har blivit känt bl a pga inspelningar som påstås innehålla dolda budskap ifall man spelar dem baklänges.
  3. Charlie uttalade verkligen ordet så perfekt som det påstås. Men kan detta ha varit en väldigt ovanlig slump? Världen är så pass fylld av babblande bebisar att det vore osannolikt ifall ingen av dem någonsin råkade uttala ett svårt ord (speciellt när de försöker härma sina föräldrar). Föräldrarna skulle givetvis bli förbluffade även om händelsen endast var en lycklig slump. Den intresserade kan läsa om Law of Large Numbers vilken förklarar att väldigt osannolika händelser med stor sannolikhet kommer att hända ibland bara antalet chanser/tillfällen är tillräckligt många.
  4. Charlie har en exceptionell språkbegåvning och tidig talförmåga.

Är någon av ovanstående ett möjligt alternativ, om än osannolikt? I så fall har vi redan här gjort mirakelförklaringen än mindre sannolik.

Sedan finns det givetvis andra, ännu mer långsökta, alternativ. Föräldrarna Schulman kanske ljuger om berättelsen? Jag tror inte att de gör det, men det är inte omöjligt. Kanske råkade de ut för någon som skojade med dem, t ex med en bandspelare. Jag tror inte på det heller, men återigen är det inte omöjligt. Kanske kommunicerade utomjordingar från Andromedagalaxen med Schulmanparet genom nanoskopiska chip som inopererats på deras hörselnerver under föregående natt. Nja, det alternativet känns inte speciellt troligt va? Men - omöjligt är det inte. :)

Min enkla poäng är att alla naturliga alternativ (såvitt jag vet) inte har kunnat uteslutas och därmed saknar Alex Schulman grund för att klassa händelsen som ett mirakel. Att hävda motsatsen är att göra ett logiskt felslut kallat Argument from Ignorance. Felslutet går ut på att dra en slutsats om ett fenomen utifrån sin egen okunskap om alternativa förklaringar. Men det är inte direkt en lätt uppgift Schulman får av mig heller, för hur utesluter man alla dessa alternativ? Är det ens möjligt?

Andra bloggar om:

3 kommentarer:

Ingemar sa...

Klartänkt som vanligt!

"Miraklet" ifråga kanske är en variant på fenomenen med uppenbarade jesusansikten och madonnafigurer: man ser inte bara det man vill se, man hör även det man vill höra...

Burgschki sa...

men gud, tack för detta. min teori är snarare ett förvisso skört, men stort ego:

http://hamburgskan.blogspot.com/2010/01/im-party-pooper.html

Pekka S sa...

Ingemar, ja det är i så fall punkt 2 på min lista, dvs auditory pareidolia.

Burgschki, det där med egot kan även handla om bristande insikt i sannolikhetslära. Då är det lätt att man stirrar sig blind på sina egna erfarenheter.