onsdag 3 juni 2009

Religiös barnuppfostran

Med tanke på förra inlägget och Existens kommande avsnitt om barnatro kommer här lite mer funderingar kring Barnatro...

Jag surfade för ett tag sedan in på en hemsida som heter Kristenforalder.com - En sajt för och av kristna föräldrar.

Såhär beskrivs sajten på förstasidan:

"Kristenforalder.com är en sajt där du kan få inspiration till det kristna föräldraskapet.
Här kan du läsa veckans andakt för ditt eller dina barn, hitta fina böner för både barn och föräldrar, läsa berättelser ur livet, läsa artiklar och hitta tips och inspiration till det kristna föräldraskapet."
Det finns även en sektion som kallas Uppfostan. Där kan man bl a läsa följande:
"Är vi föräldrar troende märks det. Bibeln kanske ligger framme, vi kanske går till kyrkan, diskuterar det då och då, ber godnattbön för barnen, lyssnar kanske på lovsång ibland. Barnen märker och frågar om det. Varför tror du på Jesus? Hur ser Jesus ut? Varför gör han mig inte frisk från förkylningen? Får jag vingar om jag kommer till himlen? Måste man gifta sig innan man har sex bara för att man är kristen?

Svarar vi på frågorna kommer det fler frågor. Vi fortsätter berätta om Gud och Jesus, vid matbordet, på promenaden till dagis, vid fredagsmyset, vid läxorna. Samtalet är igång, tankar är väckta och Guds ord har fått en plats i tillvaron. "
Bland artiklarna hittar vi en som heter Är det rätt att uppfostra sina barn kristet?
"Att vara kristen förälder innebär oftast att man delar med sig av tron i hemmet. När man går till kyrkan tar man med barnen som får gå på barngruppen, när man vill tacka för maten ber man bordsbön med barnen och när man vill berätta om den som förändrat ens liv läser man bibeln för sina barn.

Tron har en självklar plats i hemmet.
Här kliar religionsmotståndarna sig i huvudet och gnäller om indoktrinering, att man prackar på barnen tron, idkar hjärntvätt, listan är lång"
...

"Motståndare till all form av religion i hemmet hävdar att det är fel att ha någon som helst övertygelse inom familjen, för att man då påverkar man sina barn och lämnar dem utan ett eget val.

Vad man än gör påverkar man sina barn! Ateisten påverkar sina barn lika mycket som den muslimska familjen. Sportfantasten påverkar sina barn och moderaten likaså."
...

"Om du går på en hockeymatch och ser ditt favoritlag vinna elitserien, skriker du av lycka, för att sedan gå hem till familjen och inte säga ett ord om det? Nej! Du berättar för barnen om de snygga målen och du köper mössor till barnen, med favoritlagets märke på!

Om man går till kyrkan och blir alldeles fylld av Jesu kärlek går man inte hem och helt stänger av Jesus. Självklart smittar Jesus av sig på ditt familjeliv.

Här kan det vara värt att åter igen ta en titt på sin egen inställning.

Tar jag med mitt barn på hockeymatch endast för att barnet ska lära sig att heja på rätt lag, eller för att det är så roligt?

Berättar jag för barnen om Jesus för att de ska heja på rätt Gud när de blir vuxna, eller för att Jesus är mig så varmt om hjärtat?"

För det första håller jag med om att neutralitet är en omöjlighet. Men det betyder ju inte att man därmed måste ge upp för att istället bejaka sin vilja att indoktrinera. Och visst är det lite skillnad mellan att hålla på HV71 och att tro på Jesus? Analogin haltar kraftigt. Vilket hockeylag man än håller på har detta marginell inverkan på ens liv, såvida man inte är fanatisk. En religiös övertygelse har dock ofta mycket stor betydelse för hela ens tillvaro. Den religiösa tron genomsyrar alltifrån moraluppfattningar till existensiella frågor, syn på vetenskap till epistemologi, med mera.

Dock ska jag inte bara klaga. Skribenten, Jessica Strömberg, betonar också vikten av inte aktivt tvinga barn till en viss tro.

" Visst har man rätt att leva efter sin egen övertygelse. Men låter man sina barn göra det?

Baktalar man muslimer och skönmålar kristendomen enbart i syfte att få barnen att välja ”rätt” sida, eller är man öppen och tolerant mot alla övertygelser och är tydlig med att barnen har ett eget val? "
...

"Det som är av betydelse är vilken inställning man har. Har man en öppen och tolerant inställning där kärlek snarare än tvång råder i hemmet behöver man inte smyga med sin tro av rädsla för indoktrinering."

Jag både håller med och inte. För indoktrinering kan man syssla med även om man är öppen och tolerant. Indoktrinering behöver inte utföras under hot och tvång. Tvärtom kan jag tänka mig att budskap levererade med kärlek och utan troendetvång kan vara än lättare att ta till sig. Åsikter som levereras på detta sätt förknippas med positiva känslor, vilket förstärks ännu mer om föräldrarna utstrålar självsäkerhet till sina övertygelser. Genom tvång förknippas övertygelserna istället med obehagskänslor och bristande självständighet, vilket lätt slår tillbaka när barnen blir äldre.

Lösningen enligt mig är att man i sin uppfostran är mångsidig och att man lär sina barn att tänka kritiskt och självständigt. Det räcker inte med att vara öppen och tolerant om föräldrarna ändå, implicit eller explicit, förmedlar en specifik vy som sanningen.

Jessica Strömberg har även en blogg som heter Livet som kristen förälder. Där kan man bl a läsa att hennes 6-årige son blev ledsen över tanken att som äldre inte tro på Gud. Frågan är varför? Uppenbarligen har han redan en stark känslomässig koppling till sin gudstro. Jag tycker att det är något tidigt för en så stark vilja att tro. Men det är jag det...

Andra bloggar om:

Inga kommentarer: