söndag 26 april 2009

När man dödar djur kissar Jesus

Samtal mellan mig och en 6-årig pojke...

Pojken: "Vet du, när man dödar ett djur så kissar Jesus. Då börjar det regna."

Jag: "Jaså?"

Pojken: "Ja, så man får inte döda djur."

Jag: "Men igår dödad en av dina kompisar ett bi, men det har inte regnat ännu."

Pojken: "Men Jesus kissar bara när man dödar snälla djur..."

Jag: "Bin är väl snälla djur?"

Pojken: "Joo... Men han kissar bara ibland. När han vill."

Jag: "Så Jesus kissar, så att det regnar, när man dödar snälla djur. Förutom när han inte gör det?"

Pojken: "Mmm..."

Andra bloggar om:

12 kommentarer:

Anonym sa...

:)

Det intressantaste med den här berättelsen är väl att någon förklarat för pojken att Jesus inte gillar när man dödar djur, vilket låter rätt ovanligt. Men troligen är det väl bara när små pojkar dödar djur på ett väldigt elakt sätt...
/Jonas Lundström

Pekka S sa...

Du har helt rätt. Något har sagt just detta till pojken, att man inte ska döda djur. Och detta har motiverats med att Jesus då blir upprörd och skapar regn. Syftet kan alltså vara gott, men argumentet haltar givetvis. Och visst finns det bättre incitament mot dödande? Anledningar man kan ta med sig med åren.

Anonym sa...

Jo, kiss-historien är ju iofs underhållande, men ett rätt klent argument, det medges... Däremot tycker jag inte är så dumt att dra in Jesus i det hela, den messianska fredsfursten, men man kan ju i så fall också prata om VARFÖR Jesus inte diggar djur-förtryck.
/Jonas

Pekka S sa...

Egentligen tycker jag inte att man ska predika om Jesus för 6-åringar över huvudtaget. Men om man nu ska göra det bör man nog hoppa över biten med det magiska kissandet. Istället kan man, precis som du menar, förklara varför Jesus ogillar dödande. Detta kan vara ett sätt "internalisera" förståelse för gott uppförande. Dock skulle det kunna fungera lika bra med Muhammed, tomten eller kungen enligt mig...

Anonym sa...

Som vi diskuterat tidigare så menar jag att man alltid predikar för sex-åringar. Det finns ingen neutral zon, och barn uppfostrar aldrig säga. Varför får man då inte predika Jesus? På min sons dagis predikar dom "Alfons" lära. Härom dagen kom min son hem och sa att han var trött på Alfons och struntade i vad han säger... Så har han inte sagt om Jesus än så länge, även om han tvivlar mycket på Jesus (!).
/Jonas

Pekka S sa...

Och som jag sagt innan - Vi kan aldrig uppfostra barn på ett fullständigt opartiskt vis, men det betyder inte att vi därmed bör ge upp och köra en fullskalig indoktrinering. Man kan fortfarande sträva efter objektivitet. Sedan undrar jag om parallellen mellan Alfons och Jesus inte halta lite?

Anonym sa...

1. Både Alfons och Jesus (och mohammed) är litterära gestalter som inbjuder till ett specifikt sätt att betrakta och förhålla sig till omvärlden. vad är skillnaden?

2. varför sträva efter objektivitet om detta bara är något som existerar i en (platonsk?) idévärld/begreppsvärld?

3. om vi är subjekt, varför då sträva efter "objektivitet"? är inte denna strävan i själva verket en kvarleva av en kristen metafysik där man försöker transcendera det kroppsliga och sociala i ett försöka att nå någon slags Gods-eye-perspektiv?

/jonas

Pekka S sa...

1. Både Alfons och Jesus sprider givetvis vissa ideal. Men få menar att Alfon finns eller har funnits i verkligheten. Få av oss ber dagligen till Alfons och tror att han lyssnar. Och få menar att tron på Alfons budskap är det enda som kvalificerar oss till en angenäm existens efter döden. Osv.

Så visst finns det likheter, men även många, högst relevanta, skillnader.

2. Idévärlden är väl högst objektiv? (Enligt Platon)

3. För att det är lönsamt/pragmatiskt?

lunberch sa...

Är det bara jag som tror att den som pratat men 6-åringen egentligen sagt att Jesus gråter, men att 6-åringen blandat ihop det lite?

Pekka S sa...

Det vore nog en mera effektfull förklaring. För man kan ju fråga sig varför Jesus blir kissenödig av djurdödande? Men jag är ganska säker på att 6-åringen inte blandat ihop det i detta fallet.

Anonym sa...

Pekka. Vad jag menar med 2 är att du, om jag fattat dig rätt, inte brukar vilja postulera någon icke falsifierbar "högre verklighet" och låta denna styra ditt liv och agerande. Men är det inte just det du gör när det är en dygd att sträva efter en objektivitet som bara är en idé och inte finns i "verkligheten"?
/Jonas

Pekka S sa...

Jonas: Ok, då förstår jag. Du har rätt i att vi, enlig mig, inte kan nå absolut säkerhet i någonting, i varje fall när det gäller empiriska frågor. Men jag anser samtidigt att vi kan nå mer eller mindre funktionella/pragmatiska och testbara/falsifierbara slutsatser. Och i denna sökan är det inte fel att sträva efter "objektivitet", även om det inte kan nås till fullo. Objektivitet i denna mening handlar inte om något metafysiskt, det är snarare ett försök att minimera bristerna i våra subjektiva natur. Detta är en av de centrala bitarna i den vetenskapliga metodiken. Och de flesta av oss kan nog enas om att denna metodik har varit oerhört framgångsrik.