onsdag 29 april 2009

Lidandet finns tack vare Gud

Detta är som jag förstår det kontentan av Anders Piltz krönika i Dagen.

"Utan Gud är livet en dag som slutar i natt. Med Gud är det en natt som mynnar ut i morgonen till en dag utan slut."

Så kan man också se det. Men enligt mig luktar argumentationen önsketänkande. Visst vore det trevligt ifall livet härefter (för de rätt-troende) blir ett evigt paradis. Men ens önskningar behöver ha föga med verkligheten att göra.

Vidare menar Piltz att lidandet är en gåta.

"Det finns ett kraftigt argument för Gud: lidandet. Lidandet är en gåta för alla, också för de troende, i synnerhet när fullkomligt oskyldiga får lida. Men utan tro på Gud blir det oändligt mycket mer absurt. Då försvinner också det sista hoppet om rättvisa, om kompensation på något annat sätt i Guds hemlighetsfulla plan."

För det första - Lidandet är inte en gåta för ateisten/humanisten/naturalisten. Anledningen till att vi kan känna glädje, lust, hunger och lidande har vi i vår evolutionära bakgrund. Våra känslor har med anpassning, överlevnad och fortplantning att göra. Någon gåta existerar inte.

För det andra - Piltz vädjan till rättvisa och kompensation har inget med sanningen om Guds existens att göra. Piltz bortser nämligen från ett högst verkligt alternativ, att någon slutgiltig rättvisa och kompensation inte finns. (Läs mer om felslutet Appeal to consequences.)

Piltz övertygar alltså inte det minsta.

Och jag frågar mig ifall hans teologiska synsätt ens är attraktivt för troende? Piltz menar på fullaste allvar att allt lidande är nödvändigt. I alla fall allt lidande som inte har direkt mänskligt ursprung. Säg det till barn som förlorat föräldrar, lemmar och vett i en naturkatastrof. Eller föräldrar vars barn föds med smärtsamma och dödliga sjukdomar. Är barnet, vars korta liv är ett enda hjälplöst lidande, bara en bricka i Guds spel? Är detta barn ett medel som helgar målen?

Det är lätt för Piltz att filosofera från sitt ämbetsrum. Men var finns empatin och medlidandet? Var finns verklighetskontakten? Har han verkligen försökt sätta/känna sig in i de lidande människornas situationer under sitt filosofiska analyserande?

Man kan också fråga sig - Är denna värld den bästa Piltz Gud kunde åstadkomma? En värld där ohyggligt lidande är en nödvändighet?

Tidigare inlägg:
Teodicéproblemet i siffror
Teodicéproblemet och medicinska symptom

Andra bloggar om:

2 kommentarer:

Andreas sa...

Bra skrivet!

För mig som ateist är sådana här teologiska vedermödor obegripliga. På flera plan.

Inte nog med att grundpremissen, själva existensen av denna gudagestalt, inte är direkt belagd, men när förklaringar som Plitz ger för lidande i världen skapar fler frågor än de besvarar -- då blir det snabbt krystat

Det är bekväma svar, och på sin höjd ad-hoc-lösningar, som bara tillfredsställer de som redan har den uppfattningen.

Du sätter fingret på många av de frågor som dyker upp som en konsekvens av de Plitz filosoferar om. Det vore intressant om man kunde få Plitz att svara på dem.

tt citat av Robert A Heinlein dyker osökt upp:
“Theology is never any help; it is searching in a dark cellar at midnight for a black cat that isn't there. Theologians can persuade themselves of anything.”

Johan sa...

Instämmer, både med inlägget och Andreas kommentar. Noterar också till min häpnad att Piltz drar till med Pascals trossats. Trodde verkligen inte att en teolog på Piltz nivå fortfarande skulle göra det. Apologeter har iofs en häpnadsväckande förmåga att återanvända gamla argument om och om igen.