onsdag 15 april 2009

Hur når man ut till de som vill tro?

Dan frågade i inlägget om Skitbra Homeopatiposter:

"Men hur når man ut till människor man bryr sig om, som faller för sådana här idiotier? Tyvärr har jag bekanta som har ett behov av handböcker att följa, för att slippa ta itu med sina liv. Jag vill inte klampa in som en diktator och bränna upp böckerna. Samtidigt bär det mig emot att se vanligtvis smarta människor göra dumma saker. Ifrågasättandet är allt jag har i det läget, men ändå stämplas jag nog som "negativ"."
En medlem på VoF Forum ställde en liknande fråga:
"Bland det absolut första som hände mig på mitt nya jobb (tre månader sedan nu) var att jag fick frågan vilket stjärntecken jag är född i. Det visar sig då att hälften på min avdelning är tokiga i stjärntecken och tycker sig se både det ena och det andra i det. Att jag inte ens vet vad min sons stjärntecken är anses vara väldigt spektakulärt.

Herrarna på avdelningen bryr sig i huvud taget inte utan man ser nästan hur påståendena flyger rakt igenom skallarna på dem medan jag försökt smyga in lite skeptisism. Det jag ångrar mest är att jag inte såg vad som var på väg den där första dagen och drog till med ett annat stjärntecken.

Men hur gårt ska man framhärda. Jag har haft min skeptikertröja till jobbet, försökt snacka med dem om absurditeten men de går bara och myser med sin världsbild. Hur gör ni andra?"

Ja, hur når man dessa människor? Detta måste vara den svåraste frågan för alla som vill förmedla vetenskap och vett till sina medmänniskor.

Jag har några tankar kring detta, men de bygger på egna erfarenheter så man får ta dem med en nypa salt.

För det första reagerar folk olika och därmed kan det vara svårt att ge allmänna råd. Men vi är trots allt människor allihopa och på många sätt är vi väldigt lika.

Sedan ska man fråga sig vilka det är man ska försöka övertyga. Det är skillnad på argumentation med troende, osäkra/obestämda och de som redan är skeptiska. Men i Dans fall är det folk som redan är troende man har att göra med.

I sådana läget tror jag att man som skeptiker ska akta sig för att vara överdrivet aggressiv. Folk som känner sig attackerade går lätt in i försvarsposition och då sätter deras rationaliseringsprocesser i gång på allvar. Folk vill inte känna sig korkade och många har svårt för att erkänna fel. Folk i försvarsposition är svåra att nå fram till.

I många fall kan det istället vara smart att få folk att tänka själva. Istället för att tala om hur de borde tänka kan man ställa lite frågor om deras övertygelser. Varför tror de som de gör? Hur tror de att fenomen X fungerar? Kan det finnas alternativa förklaringar? Osv. Helst ska man sköta frågandet på ett trevligt och öppet vis. En anklagande eller förlöjligande ton hjälper nog föga.

När det gäller sådant som The Secret och liknande hade jag tagit frågandets väg. Hur är det tänkt att lagen om attraktion ska fungera? Hur testar man dess effekt? Finns det risker för t ex confirmation bias? Kan det finnas alternativa förklaringar? Troligtvis når man inte fram direkt och inte till alla. Men hos vissa lyckas man kanske så ett frö av kritiskt tänkande. Men man kan givetvis inte räkna med det.

Sedan finns det ju andra metoder också, som kanske inte känns lika rumsrena intellektuellt sett, men som är retoriskt effektiva. T ex kan man sikta in sig på de troendes emotioner och värderingar. Man kan fråga ifall judarna som dog i koncentrationslägrena förtjänade att dö eftersom de inte lyckades önska eller "dra till sig" bättre omständigheter? Drog tsunanioffrena till sig sin egen olycka genom negativt tänkande? Varför pratar förespråkarna av The Secret så mycket om att dra positiva saker till sig själva, men inte till andra? Är inte The Secret en väldigt egocentrerad metod? Osv.
Folk vill ju inte förknippas med egoism, judeförföljelse, osv. Att bryta de emotionella kopplingarna kan nog vara nödvändigt i många fall även om det kan ta emot att behöva attackera från detta håll. Men det vore naivt att tro att logiska resonemang alena räcker.
Dock finns det en stor risk att man hamnar i logiska felslut när man argumenterar från emotionella grunder. En läras moraliska eller emotionella konsekvenser behöver trots allt inte vara relevanta för dess logiska eller empiriska giltighet. Lagen om attraktion kan vara giltig trots att den innebär att judar och tsunamioffer hade sig själv att skylla. Att hävda annat vore att begå felslutet Appeal to consequences.

Jag tror även att man kan vinna mycket på att ha konkreta alternativ att erbjuda. Vad ska de luta sig emot ifall de inte har The Secret och Dr Phil? Tyvärr kommer jag inte på rak arm på något bra exempel i detta fallet, men säkerligen finns det självhjälpslitteratur av högre kvalitet. Om jag hade hamnat i en sådan diskussion så skulle jag jag söka fram sådana alternativ.

Till sist vill jag åter påpeka att ovanstående främst gäller när man ska övertyga de som redan är troende. Individer som inte än valt sida är mycket enklare att nå fram till. De har inte samma emotionella kopplingar till lärorna i fråga. Och det är främst sådana (och givetvis de som redan är skeptiska) jag riktar mig till på denna blogg. Jag tror knappt det går att rikta sig till troende, osäkra och skeptiker på samma gång om man vill vara effektiv. Skeptiker och osäkra reagerar troligtvis bra på en viss grad av aggressivitet och förlöjligande. Troende kan däremot gå i försvarsställning. Men om man istället tar till en försiktigare ton, för att tilltala de troende, kan många osäkra uppfatta läget svävande/oavgjort, vilket ofta inte stämmer. T ex ska man för de oinvigda inte måla upp debatten om evolution kontra skapelse som en jämbördig oenighet, när evolutionsalternativet i verkligheten är det enda vetenskapligt trovärdiga.

Så vad har jag kommit fram till? Tyvärr för lite för att jag ska känna mig nöjd. Hur man effektivt ska förmedla det skeptiska perspektivet är som sagt en svår nöt att knäcka. Det vet alla som försökt övertyga någon som är skapelsetroende, homeopatifrälst eller anhängare av The Secret. I många fall tycks utsikterna för "konvertering" vara näst intill obefintliga. För varje troende man når fram till finns det tusen (eller fler) som verkar fullständigt immuna för förändring. Kanske ska man ge upp? Nä, det tycker jag inte. Även om många är svåra att nå fram till så är en av tusen mycket bättre än ingen alls. Och man får inte glömma alla de obestämda, som är relativt öppna för argument från många olika håll. Här kan det vara av stort värde att arbeta proaktivt.

Vad tror ni? Har ni några tips till mig, Dan och andra kämpande skeptiker?

Andra bloggar om:

8 kommentarer:

Dan sa...

Ett knep jag använder ibland är att kritisera någon annan än de jag egentligen vill kritisera. På det sättet undviks personangrepp och, därmed, försvarsposition hos personen i fråga.

Det finns de som tror på The Secret och liknande som inte är speciellt villiga att försvara sin sak. (Jag skrev först "de flesta", men det har jag inget belägg för). De ger sig rätt enkelt, som om de innerst inne redan insett att det är humbud.

Pekka S sa...

Jag gör likadant ibland, dvs kritiserar andra eller föreställningarna i mer generella termer istället för att angripa personen framför mig. Istället att säga "du" kan man säga "vissa", "de", "man", osv...

Andreas sa...

Bra inlägg!

Jag går själv ofta (kanske för?) hårt fram, särskilt om jag känner personen väl. Då tycker jag de kan tåla mitt hånande och häcklande. :) Även de riktigt hårt och hjälplöst troende får sig en släng av sleven, då jag inte ens inbillar mig att annat än hård och kall polemik skulle kunna bita. Men jag håller inte tummarna...

Är det lite mer flyktigt bekanta eller kollegor försöker jag vara mer diplomatisk och lurig. Det ger intressanta diskussioner och inte sällan ser man hur ett ljus tänds inom dem, då de inser det absurda i vad det nu må vara man diskuterar.

Når man den punkten, då är det rätt läge att gå lite hårdare fram och punktera tokigheterna. Det hjälper alltså, som du påpekar, om man sår ett frö av tvivel först.

Detta gäller förstås i regel bara staketsittare, och inte the true believers. De senare är en svårare nöt att knäcka. Omöjliga att omvända, i regel, men en nyttig och lärorik upplevelse i logiska kullerbyttor och felslut.

Anywhoo, alltid ett aktuellt och bra ämne och bra skrivet. Artiklar som denna är väldigt bra, och jag ser gärna en djupdykning i ämnet med t.ex. personliga anekdoter som exempel, så att även de troende (på sina egna sätt) kan relatera till texten.

Olle sa...

Det kanske inte går att "nå ut"... Tyvärr. Se den intressanta och relevanta bloggen och diskussionen på http://theordinarymystic.com/blog/what-does-karla-mclarens-conversion-to-skepticism-mean/ som bottnar i medlidande (!) med Karla McLaren pga hennes berömda avhopp från NewAge-rörelsen (http://www.csicop.org/si/2004-05/new-age.html).

Jag tolkar det som så att det inte handlar om logik och förnuft, utan att många människor helt enkelt VILL tro på det övernaturliga därför att de mår bättre då. Ska vi ta det ifrån dem? Eller snarare, HUR MYCKET måste/behöver/vill/kan vi ta ifrån dem?
/Olle

Anonym sa...

En variant som jag kör på den woo-benägna bekantskapskretsen är att "lura" dem till att få en förståelse av den vetenskapliga metoden. Jag är astronomiintresserad och har hyfsad kunskap på området. Utifrån det ämnet som nästan alla tycker är fascinerande (samt en bamsig Dobsonian som också imponerar) pratar jag om stjärnor, galaxer, planeter och hur det funkar, varför och hur man kom fram till det. Detta har pågått ett par år och vid kanske 10 tillfällen och nu börjar en del fatta galoppen och kan ställa kritiska frågor. Om mitt sociala experiment lyckas fullt ut återstår att se men isåfall blir det tre flugor i en smäll. Dels kommer de till insikt själva om sina vanföreställningar om homeopati, akupunktur, zonterapi och annat bjäfs – samtidigt som de förstår vad den vetenskapliga metoden och kritiskt tänkande innebä och kräver, samt att vi kan prata rymden på ett begripligt sätt när vi träffas. Idealiskt!
/Daniel

Zoltan sa...

Bjuder alla skeptiker på lite inspiration: tron på småtomtar verkar stark på vissa platser...

Jag hinner inte själv blogga något om detta fenomen, så vassegoda och hugg i.

Pekka S sa...

Andreas: Den svåraste nöten är givetvis the true belivers precis som du skriver. Det är främst dessa jag försöker klura kring. Staketsittare brukar vara mycket enklare att nå fram till utan att behöva tänka på "strategiska" framföranden. Jag tvivlar på att ren logik och kalla fakta räcker för att nå fram till djupt troende. De har så mycket investerat i sina föreställningar. Deras världsbild, etiska grunder, sociala nätverk, personliga trygghet, livsmening, osv kan vara på spel. Och sådant äventyrar man inte hur som helst. Dessa behöver man nå på helt andra plan tror jag. Man måste ha attraktiva lösningar och alternativ att erbjuda när det gäller allt som de har på spel. Och då är frågan om man inte har lämnat skepticismens centrala arena? Här bör humanister m fl ta vid.

Olle: Många kan man inte nå ut till. I varje fall inte med rationella argument alena. För några år sedan var jag mycket mera optimistisk på denna punkten, men sedan mötte jag verkligheten.

Och tack för länken. Roligt och lärorikt att läsa om sådant här! Jag tror att du har helt rätt i att många VILL tro. Eller som James Randi brukar säga "De inte bra vill tro, de behöver tro.". Tron kan vara för vissa vara ett smärre måste för att finna en trygghet, balans och mening i tillvaron. Och då är din sista fråga helt klart berättigad. Ska vi beröva dem på detta? Och när i så fall? Det är en svår fråga, men mitt svar är nog att ingen ska tvinga någon att byta världsbild. Men visst borde vi ha rätten att presentera våra alternativ, på våra mest övertygande sätt? Man ska dock inte underskatta svårigheten med att bryta upp och sedan finna sin nya väg. Vissa är inte i stånd att ta de stegen. Och det måste man respektera och ha medkänsla för.

Pekka S sa...

Daniel: Låter som ett spännande och intressant experiment! Låt oss höra hur det går. Jag tror precis som du att en förståelse för vetenskap kan vara en viktig nyckel. Förståelse för astronomi kan nog funka bra mot astrologi. Men när det gäller homeopati tror jag att kunskaper om medicinsk forskning, biologi och kemi kan vara ännu bättre. Singh & Ernst gör ett utmärkt jobb i Salvekvick eller Kvacksalveri på denna front.

Zoltan: Tack för tipset! Mycket underhållande!