lördag 9 augusti 2008

Barndom och emotionella värderingar

Jag är av uppfattningen att de värderingar, övertygelser och sanningar man omges av under sin barndom kommer att ha stor påverkan långt in i vuxen ålder. Kanske livet igenom.

Frågan en förälder då kanske måste ställa sig är vilka värderingar och övertygelser man vill att barnen ska ta ställning till själva som äldre och vilka de ska få med sig hemifrån. Detta kan vara mycket svårt att ta bestämma. Och än svårare i praktiken.

Hur ska en t ex en övertygad och aktiv politisk ideolog uppträda för att de egna värderingarna inte ska smitta av sig på barnen? Hur ska djupt troende föräldrar bete sig hemma för att inte föra vidare sin tro till barnen? Hur ska jag som ateist, humanist och heavy metalfan lämna vissa övertygelseval så öppna som möjligt för mitt barn?

En lösning är att inte aktivt propagera för sina åsikter i frågor som man vill låta barnen själva ta ställning till.

Men räcker detta? Nej, det tror jag tyvärr inte. För vad hjälper det ifall marxisten ändå klär väggarna med porträtt av Lenin, fyller bokhyllan med politiska skrifter, umgås i likasinnade kretsar, talar hjärtligt om sin ideologi vid matbordet och kastar ilskna blickar på Fredrik Reinfeldt? Vad hjälper det om de troende föräldrarna ändå tar sina barn till religiösa barnmöten, ber middags- och godnattböner, regelbundet läser bibeln och talar om gud som om han vore en självklarhet? Vad hjälper det om om jag har Metallica i högtalarna dygnet runt och bränner dansbandsskivor, öppet visar missnöje mot religiösa övertygelser/värderingar och mediterar vid mitt altare med bilder på Christer Sturmark?

Jovisst. Men hur undviker man sådant här? Måste vi föräldrar i 18 år dölja vissa övertygelser och värderingar som vi kanske brinner för? Övertygelser som kanske utgör en central del av vår existens? Jag har inget bra svar. Som ateist har jag dock vissa fördelar i och med att jag inte har några ritualer, sociala/andliga möten, heliga ikoner/skrifter, osv att "dölja". Troende med ambitionen att uppfostra fritänkande barn måste ha det svårare. Så jag vill inte klaga för mycket på dem.

Varför tror jag egentligen att uppfattningar och värderingar från barndomen är så viktiga? Utöver den forskning som tyder på detta är jag ju själv inte troende. Jag uppfostrades inte i ett ideologiskt eller religiöst färgat hem. Vad vet jag då om sådan påverkan?

Jag är som sagt inte troende men jag har vissa erfarenheter från min barndom som jag tror ger mig vissa (kanske begränsade) möjligheter till jämförelse.

Mina båda föräldrar är födda i Finland och som stolta finnar i ett annat land (Sverige) var det en självklarhet för mig att också högvärdera Finland. Som ung bodde jag dessutom i ett område med många finländare. Det bodde så många finnar där att jag t o m gick i finsktalande skola i låg- och mellanstadiet. Det blev naturligt att umgås med likasinnade och i denna sociala kontext frodades den finska stoltheten. Att vi dessutom tillhörde en minoritet hjälpte ju till.

Jag tror inte att mina föräldrar någonsin talade om för mig att Finland var bättre än Sverige eller att jag inte fick favorisera Sverige. Någon indoktrination förekom inte. Jag tror inte ens att de aktivt påhejade min finska stolthet. Men trots detta växte jag upp med en stor kärlek till Finland. Och Sverige såg jag som en "konkurrent" som jag ofta hade svårt för. Lite lillebrorsavundsjuka kanske? När det gällde idrott var Sverige fiende nummer ett. Det gick inte att heja på Sverige om de så spelade mot Moldavien. Då hejade jag på Moldavien.

Än idag ser jag Finland som personlig favorit i alla fall när det gäller idrott. Jag får ett emotionellt rus av att heja på Finland och se dem vinna. Och när det gäller Sverige gäller ofta motsatsen, även om jag numera är en stolt svensk. Emotionellt tar det ändå emot att heja på Sverige i t ex ishockey. Mot Finland är det fullt omöjligt och det kan t o m ta emot när det gäller andra länder. Numera kan jag faktiskt känna en viss glädje åt Tre Kronors framgångar, men när de förlorar kan en skadeglädjen blossa upp som jag därefter måste kämpa emot. För jag saknar helt rationella skäl till att känna så. Jag känner inte ens igen namnen på majoriteten av de finska spelarna längre, samtidigt som jag vet vilka alla svenska kronor är.

Vad beror detta på då? Givetvis är det barndomen och de emotionella värderingar som utvecklades i min unga hjärna som spökar. Men att ha en förkärlek för Finland är inte direkt något jag eller andra lider av. Det är en ganska oskyldig preferens. Men jag tror att jag har något att lära av dessa känslor. Jag kan tack vare detta relatera till andras övertygelsegrunder. Sen är det ju positivt att jag inte fått några falska barndomsövertygelser - Finland är ju bäst i hockey utifrån fullständigt objektiva mått. De har t ex Teemu Selänne - världens bästa hockeyspelare. :)

Barndomens värderingar, övertygelser och sanningar är svåra att bli av med. Även om man senare stöter på intellektuella hinder så kommer känslorna att kämpa emot. Och känslorna har en tendens att vara svårbesegrade. Som människor är vi först och främst styrda av våra medvetna och undermedvetna emotioner. Huvudsaken av vårt tänkande går åt att rationalisera det vi redan tror på och vill fortsätta tro på - i känslomässig mening.

Så det är inte lätt att som förälder förbereda sina barn för en självständig framtid.

Min egen ambition är att ge mitt barn bästa möjliga sociala, psykologiska och kognitiva grunder för att som vuxen kunnat fungera som ansvarstagande, empatiska och fritt (och kritiskt) tänkande individ. Barn behöver vissa grunder, men de behöver inte alltid detaljerna. Sådant kan de få upptäcka och bestämma själva. Lätt som en plätt. Eller hur? ;)

Frågor som jag hade velat att alla barn skulle få ta ställning till själva vid mogen ålder är:
- religiösa frågor
- politisk ideologi
- moralisk filosofi
- vetenskapliga uppfattningar

Men detta är inget lätt ämne, speciellt för föräldrar. Jag kommer säkerligen att fundera vidare i dessa banor i lång tid framöver. Hur tänker ni?

Andra bloggar om:

2 kommentarer:

Liselotte Malmqvist, präst i Svenska kyrkan sa...

Och om inte du talar med barnen om
- religiösa frågor
- politisk ideologi
- moralisk filosofi
- vetenskapliga uppfattningar
Då lämnar du fältet totalt öppet för all annan påverkan från samhälle, skola och massmedia. När barnen frågar så svarar du då? "Du får bilda dig en egen uppfattning. Jag har en åsikt men den tänker jag inte dela med dig. Vi talar om det när du blir vuxen".
Nu är jag kanske lite ironisk. men precis som du beskrvier i ditt inlägg så kommer barnen att färgas av den egen idologi, din egen icketro, som enligt min uppfattning också är en tro. Många upplever ateismen som ett neutrum men den färgar all forma av vetenskaplig forskning och undervisning eftersom också den utgår från en slags sanning att Gud inte finns och att asllt som finns då är ett resultat av en slump etc.
Jag hävdar att vi som föräldrar i inte kan lämna barnen ensamma i de svåra frågorna kring livet, existensen och vad som ger allting mening och sammanshang, vad som är rätt elelr fel, oavsett vilka värderingar vi själva grundar vårt liv på. Då tror jag att de tappar respekten för oss och söker sig till andra, kanske mindre nyanserade forum för att få svar på sina frågor., men kan vi själva i vårt samtal med ett öppet sinne möta dem så tror jag att de kan mogna fram till ett eget val. Jag ser tillbaka till min egen barndom där jag som ett av fyra syskon har valt en väg i tro, där vi alla har gått olika vägar i den politiska valet av ideologi, och bytt uppfattningar under tiden, dock inte så mycket med varandra...
Den moraliska filosofin är väl der som vi lättast kan hitta mötesplatser eftersom våra många olika ideologier lutar sig tillbaka på vad vi i kyrkan beskriver som den gyllene regeln, då Jesus säger: Allt vad du vill att människorna ska göra mot dig skall du göra mot dem...

Pekka S sa...

Nej, det är inte så jag menar med att låta barn ta ställning.

Man kan självfallet samtala om alla dessa ämnen och presentera argument från diverse perspektiv. När det t ex gäller vedertagna vetenskapliga uppfattningar är det t o m ok att förmedla dem som mest trovärdiga. Men i vissa värde- och trosfrågor menar jag att man ska vara försiktig med att driva barn åt specifika håll. Man bör inte propagera för islam som den enda sanna tron. Man bör inte förhärliga KPML(r) och spy galla över Moderaterna. Man bör inte pådyvla dem utilititarism som en säkerställd sanning.

När det gäller vetenskapen så är den helt korrekt ateistisk i den mening att man inte inkluderar gud i ekvationerna. Men detta beror helt enkelt på att gud inte är testbar. Gud som faktor bidrar inte med någonting när vetenskapen går ut på att testa och förklara. Och detta har de flesta troende inga problem med. Och detta bör inte vara ett problem för skolundervisningen. Barnen får ta del av de bästa tillgängliga teorierna.

(Jag undrar vad du menar med att allt är ett resultat av en slump enligt ateistisk vetenskap?)

Jag hävdar heller inte att vi ska lämna barnen ensamma. De har all rätt till den information som finns tillgänglig och förhoppningsvis kan de även föra en givande diskussion med föräldrar och andra. Men de behöver ju inte få alla svar, speciellt i frågor där klara svar saknas. Ett barn som förstår värdet i att ifrågasätta och att undra behöver för den sakens skull inte vara ensamt.

Jag undrar lite om din barndom, med tanke på att alla syskon valde egna vägar. Hade du en ideologiskt eller religiöst präglad uppfostran? Det låter inte som det utifrån resultatet.

Den gyllene regeln tycker jag förövrigt är en relativt god moralisk utgångspunkt.