måndag 7 juli 2008

Varför? Därför. Varför?

I dag är första semesterdagen för min del och jag kommer att vara ledig i hela 6 veckor. Och jag vet redan vilket som kommer att bli det ord jag hör mest i sommar - "Varför?"

Varför? Jo, jag har nämligen en snart 3-årig son som jag kommer att spendera stora delar av semestertiden med. Och han har kommit ordentligt in i den klassiska frågeåldern.

Detta ständiga frågande är både roligt, intressant, klurigt och påfrestande. På grund av sin ringa ålder har han inga spärrar när det gäller att maskera sin okunskap. Äldre barn och vuxna vågar ibland (kanske ofta) inte fråga eftersom de vill hålla masken och ge sken av kunnighet. Men en 3-åring bryr sig inte om sådant - inte min son i alla fall. Om det finns den minsta grad av osäkerhet så kommer det ett "varför?".

Denna inställning från hans sida får mig att tänka på vikten av att våga fråga. Men också på vikten av att inte alltid ha svar. För även om jag gärna vill ge bra svar på alla frågor så har jag dem inte alltid.

Sedan finns det även frågor som är svåra att svara på, inte för att man saknar svar, utan just för att man har det, men inte kan uttrycka det i tal. Det finns nämligen så många saker man tar för givet och har djup intuitiv förståelse för, men som man aldrig har funderat kring i tal- eller skrift.

Ett sådant samtal kan låta ungefär såhär:

Sonen: Pappa... Tycker du om godis?
Jag: Ja, det gör jag.
Sonen: Varför?
Jag: För att jag tycker att det är gott.
Sonen: Varför?
Jag: Eh... För att jag tycker att det smakar bra.
Sonen: Varför?
Jag: Hmm...
Det är i lägen som dessa jag känner en vilja att bara svar "Därför" eller "För att det är så". Men jag gillar inte sådana icke-svar (även om det ibland slinker ur mig). Då är det bättre att säga "Jag vet inte...".

Sedan händer det ibland att man svar, som i det senaste exemplet, där man skulle kunna ge en evolutionär förklaring, men sådant lär vara svår för honom att greppa. Men jag har faktiskt försökt mig på sådana förklaringar också. Nu vet min son t ex att brännässlorna har ett giftförsvar som evolutionen gett den. Och det var faktiskt en förklaring som satte stopp på frågande för en gång skull. Fråga mig inte varför. Men vad evolutionen är för något lär han inte förstå.

Ungefär såhär gick den diskussionen:
Jag: Akta dig för de där brännässlorna. De bränns.
Sonen: Varför?
Jag: De har små taggar som innehåller en giftig saft som gör ont.
Sonen: Varför?
Jag: De bränns för att djuren inte ska äta upp dem.
Sonen: Varför?
Jag: För evolutionen har gett dem sådan giftig saft.
Sonen: *tystnad*
Något annat som jag har märkt med våra frågestunder är hur cirkulära svaren ibland tenderar att bli.
Sonen: Varför har riddarna svärd?
Jag: För de vill kunna skydda sig mot drakar.
Sonen: Varför?
Jag: För drakarna är farliga ibland.
Sonen: Varför?
Jag: För att de kan spruta eld.
Sonen: Varför?
Jag: De kan spruta eld för att skydda sig mot riddarna.
Sonen: Varför?
Jag: För att riddarna har svärd...
Och ibland tycker han att svaren han får är så roliga eller spännande att han frågar om och om igen om samma saker. Varför sjörövare har lappar på ögonen är en favorit av någon anledning.
Sonen: Varför har sjörövaren en lapp på ögat?
Jag: För han har tappat ena ögat.
Sonen: Varför?
Jag: För han fick ett svärd i ögat.
Sonen: Varför?
Jag: För han slogs med en annan sjörövare.
Sonen: Varför?
Jag: För han hade snott den andra sjörövarens saft (rom).
Sonen: Varför?
Jag: För han var törstig.
Detta ständiga frågan kan som sagt vara påfrestande, men samtidigt ska man ju uppmuntra frågvisheten. Jag tycker att det är jätteroligt att han vill förstå allting och frågandet är ju ett utmärkt verktyg för detta. Detta verktygs tillämpan skyggar vi för alltför ofta i äldre dagar. Vi är för stolta för att våga visa vår okunskap.

Och man måste, som sagt, även våga att medge när man inte har svar på frågorna. Man ska inte lära barnen att okunskap är något skamligt eller fult. Istället kan man uppmuntra dem till att söka vidare efter svaren, kanske med vår hjälp. När min son blir lite äldre kommer jag inte att svara "Jag vet inte" utan "Jag vet inte, men vi kanske kan ta reda på det?". Sedan kan vi gå igenom ordböcker, lexikon, uppslagsverk, världsatlas, wikipedia, google och så vidare tillsammans. Att våga fråga och att vilja (och kunna) söka efter svaren är något alla barn bör uppmuntras till.

Richard Feynman, en nobelprisbelönad fysiker, är en person vars nyfikenhet, ödmjukhet och intelligens jag beundrar. Och något som jag lagt märke till är hur han berättar om sin far och deras gemensamma frågvishet och kunskapstörst. Feynmans far uppmuntrade honom alltid att ställa frågor och att söka svar, även på sådant som andra sällan tänkte på. Samtidigt var fadern inte rädd för att erkänna okunskap gällade svåra frågor, en egenskap man också såg hos sonen Richard.

Här är en intervju med Richard Feynman som jag gillar skarpt. Han talar om sin far från 3:34 och framåt.


Andra bloggar om:

16 kommentarer:

Anonym sa...

Ibland tror jag bara att han frågar för att få uppmärksamhet. Svaret är egentligen inte intressant i dessa fall...

/Mamman till barnet i fråga

Pekka S sa...

Javisst och ibland kommer några extra "varför" av ren reflex utan att de är nödvändiga. Men han lär sig nog anpassa sitt frågande bättre med tiden. Får vi hoppas :)

Z sa...

Mamman & Pekka
Lycka till med det hårda jobbet att vara allvetande ;)

De abstrakta uttrycken är inte lätta att ta till sig (t ex ordet 'varför') och därför kanske barn blir extra stolta när de lyckats med det; de har upptäckt en mekanism i språket.

Johanna G sa...

Sedan är väl svaret på "Varför är godis gott?" att "Det är sött" och "Det är sött för att det innehåller socker", men sen efter det blir det lite cirkelresonemang igen eftersom nästa svar måste bli "Det innehåller socker för att människor tycker det är gott"...

Pekka S sa...

Ja, en användbar mekanism därtill. Men det kräver ju att föräldrar (och andra) genom interagerandet visar funktionen och nyttan med frågandet. Ett barn som bara får "därför" som svar lär inte finna frågandet speciellt kul.

Hela språkutvecklingsbiten är ju oerhört fascinerande. Barn är i princip förprogrammerade för att kunna lära sig språkets struktur och funktion. Och denna inlärning sker efter ett tydligt mönster som gäller för alla barn i alla kulturer, så länge de får tillräcklig stimulans.

Pekka S sa...

Johanna g: Ja, i alla fall om man ska hålla det på barnens nivå. Men man skulle ju kunna vidareutveckla resonemanget genom att förklara sötsugets funktion ur ett evolutionärt perspektiv. Socker är gott eftersom det är sött. Vi människor tycker om söt mat. Detta beror på att söt mat troligtvis är energirikt och ofarligt att äta. Evolutionen har gynnat gener/genuppsättningar som resulterat i förmågan (hos genbäraren) att känna igen och njuta av söt mat. Osv. Men sådana förklaringar lär nog endast avskräcka 3-åringen från fortsatta frågor. Eller så får man bara ett "varför?" till svar :)

Johanna G sa...

Förvisso. Å andra sidan så tillämpas det även inom industrin detta med "Varför?"

"Det är en oljefläck på golvet."
- Varför?
"En maskin är trasig och har läckt olja."
- Varför?
"För att vi hade mycket att göra, så vi skippade underhållet."
- Varför?
"För att vi hade fått in en stor order."
- Varför?
"Vi behövde pengarna."
- Varför?
"Annars hade vi inte haft råd att behålla produktionen..." Osv.

Minst fem varför ska man ställa till varje påstående, istället för att bara "torka upp oljefläcken på golven".

Pekka S sa...

Ja, alla vi använder ju oss av detta varför-frågande även om det kanske sker på ett mera automatiskt, undermedvetet plan. Därför ska man ju uppmuntra till frågande. Och helst bör man förklara vidare så långt man kan för att frågandet ska ha en belöning/funktion. "Därför" är därför ett kasst, lat svar.

Johanna G sa...

"Därför." är inget svar! "Därför att ..." är ett svar, men just "därför att" lämnas oftast utanför som underförstått.

Sen är det alltid bättre att fråga och verka dum, än att förbli dum!!

Så fritt fram för fler frågor!!

Pekka S sa...

Absolut. Jag har föga sympati med föräldrar som tycker det motsatta - dvs att barnen ska indoktrineras in i en specifik världsbild som helst inte ska ifrågasättas. Tyvärr förekommer detta på många håll i världen än idag, men i Sverige lär det tack och lov vara ganska ovanligt.

Johanna G sa...

Självklart ska man få uppfostra sina barn utifrån en viss världsbild - ja, jag tror faktiskt att det är stört omöjligt att INTE uppfostra barn utifrån någon världsbild, oavsett hur den ser ut eller hur neutral man själv försöker vara inför den.

Men sen är jag också lika övertygad om att det viktigaste man som förälder kan göra är att acceptera och älska sina barn, oavsett vilket val de gör i livet.

Och om något inte tåls att ifrågasättas så kanske det är dags att verkligen ifrågasätta det! T.ex. Är jorden rund? Finns Japan? Är fem myror fler än fyra elefanter? Är det varmare ute idag än igår? Finns det objektiva perspektiv på tron som bekräftar eller dementerar det som står i Bibeln? Är mörda verkligen fel? Är socker alltid vitt? Lika viktigt är det dock att ta "ickebevisbara" saker för sant ibland. T.ex. huvudvärk. Säger barnet att det har ont, så lita på det!

Tillslut vad gäller Guds existens och en viss religions rätt eller fel, så tror jag att man är i sin fulla rätt att undervisa barnet utifrån sin egen uppfattning, men samtidigt så är det då även viktigt att poängtera att det är just ens egen uppfattning och att andra tycker annorlunda.

Pekka S sa...

Jag håller helt med dig om att det är omöjligt att inte uppfostra barnen utifrån en världsbild.

Men min uppfattning är att man inte ska servera en fullständigt färdig världsbild ner till minsta detalj. I stället ska man ge barnen de bästa möjliga grunderna för att de själva ska kunna finna sina egna svar medan de växer upp.
Jag kommer t ex inte att undervisa min son utifrån min ateism. Det hjälper inte med att påpeka att det är min personliga uppfattning eftersom barn av naturen inte bryr sig om den distinktionen. De är väldigt auktoritetsberoende. De behöver lita på vuxnas åsikter.

Men hela religionsbiten är givetvis knivig. Ifall min son skulle visa intresse vill jag kunna berätta om olika religioner för honom, men det är ju oundvikligt att han kommer att fråga om min personliga uppfattning. Hur jag ska kunna informera om min bristande tro utan att detta ska uppfattas som sanningen blir en klar utmaning. Men vi kanske har en viss fördel i att min fru är troende medan jag inte är det. Det skapar en ambiguitet som kan visa sig vara nyttig.

Z sa...

Med andra ord blir det svårt när er son ska tonårsrevoltera och varken kan välja kristendomen eller ateismen,
utan att redan gå i föräldrarnas fotspår i alla fall!
;-)

En blogg kan vara ett bra sätt att ventilera sina åsikter om man är gift med någon av annan livssyn.
Då kanske man slipper bli ovänner om detta vid köksbordet eller så?

Pekka S sa...

Eller så blir han scientolog bara för att jävlas :)

Nä, religion är inte en fråga vi blir ovänner över. Min frus typ av tro har jag inga större problem med.

Men visst är bloggandet ett bra sätt att ventilera sina åsikter på. Mycket bra till och med.

Catarina sa...

Hittade en sida med några användbara svar vi kan använda:
http://www.skrattnet.se/kategorier/skamt.php?cat=14&sub=55&id=447

/mamman till barnet i fråga

Pekka S sa...

Jag gillade denna:

"Slå inte på mammas dator med leksakshammare. Om den går sönder måste pappa köpa en ny. Vid närmare eftertanke — här är en riktig hammare."

Jag tackar inte nej till en ny dator :)