torsdag 31 juli 2008

Jesuskatten

Här är återigen en nyhet om människor med övertrimmade mönsterdetektionssystem.



Shroud-of-Turin-Cat. Det var i alla fall något nytt.

Detta får mig att tänka på en av artiklarna jag länkade till igår, nämligen denna. Undersökningar har alltså visat att troende har större tendens än skeptiker att missta falska mönster för äkta. Verkar ju inte vara en helt osannolik hypotes.

Andra bloggar om: ,

11 kommentarer:

Kraxpelax sa...

Ytterst intressant, och dessa rön stämmer för övrigt med vad jag redan kommit fram till själv. Att dopamin ger mönsterperception har jag nämligen lagt märke till i egen erfarenhet. Religiös läggning har definivt med hjärnans signalsubstanser att göra.

En svensk forskare fann i en nyligen gjord, mycket uppmärksammad undersökning, att religiös läggning korrelerar med lågt antal serotoninreceptorer i hjärnan, framför allt i amygdala. Ingen annan skillnad kunde härledas till denna neurofysiska egenhet.

Din tolkning är riktig men ensidig. Ja, man ser lättare falska mönster, men samtidigt också lättare sanna mönster. De senare är emllertid av mer komplicerad art och därmed svårare att testa empiriskt.

Forskning har visat att schizofrena överträffar normalpersoner i fråga om kreativ intelligens. De har mycket lättare för nytänkande. Även bipolär sjukdom är kopplad till hög intelligens. Hög intelligens ger också bättre mönsterperception. Schizofreni / schizotypi är också mycket riktigt starkt kopplat till "andlighet".

Jag anför mitt eget exempel. Jag är diagnosticerad med "schizotyp personlighetsstörning", alltså mild schizofreni utan psykotisk valör och med kognitiva funktioner intakta. Typiskt symtom är hänsyftningstänkande, alltså florid mönsterperception. Presterar dessutom extremt högt på fullskaligt intelligenstest. Så är jag också mycket riktigt religiös.

;op

Anekdot ur levande livet. Jag var ett tag tillsammans med en psykotisk, för övrigt mycket vacker, flicka, som av dunkel anledning helst talade engelska. Hon var totalt förvirrad och blixtrande intelligent. Vi gjorde en krogrunda under livlig diskussion, om vad? Säg det! Hon snackade och snackade och snackade, och vad hon sa var garanterat obegripligt, rena ordsalladen. Ett ord återkom ständigt i hennes profusa abstrusa utläggningar: "pattern". Pattern, pattern, pattern. Ja, se där.

Männischor med schizotyp eller schizofren läggning har nedsatt cerebral filterfunktion med "information overload" och "overinclusive thinking" som följd. Till följd härav går deras pannlober på ständigt högvarv. Den inre villervallan kräver att redas ut. Hjärngymnastik. Det genererar i sig intelligens, och i bästa fall självläkning med åren. Jfr. den famöse John Nash.

Psykosgenombrott sker också ofta i samband med andliga spetserfarenheter, "peak experiences". Det har jag upplevt själv (med psykiatrisk tvångsvård som följd), och när man omsider återvänder till sina sinnens fulla bruk och granskar alltihop oförvillat och kritiskt kommer man faktiskt fram till ungefär att "ja, det där var nog inte helt fel i alla fall"!

Det finns en "medvetandeutvidgande" drog som oerhört effektivt genererar liknande erfarenheter. Haschisch. Det är en tung drog som griper mycket djupt in i det mänskliga operativsystemet och ger irreversibel mental förändring på gott och ont. LSD ger kanske än starkare sådan effekt, men det har jag tyvärr inte prövat.

En liknande effekt har vi paradoxalt nog hos dopaminhämmande neuroleptika, som ger vivida drömmar av synnerligen mystisk art. (Schizofrena har extremt torftiga nattliga drömmar.)

PET scans visar nedsatt pannlobsfunktion hos schizofrena. Icke så hos schizotypa. Schizofrena har även större hjärnventriklar, vad nu det kan ha för effekt.

Det är i pannloben de kognitiva funktionerna sitter, bland annat det kritiska tänkandet. Det skulle vara intressant att se en undersökning av pannlobsfunktionens koppling till religiositet. Min hypotes är att vi då får en uppdelning mellan dumreligiösa och smartreligiösa.

Vill tillägga att psykologisk forskning även påvisar en motsättning mellan kreativ intelligens och framgångsrik vetenskapsmannakarriär. Duktiga vetenskapsmän utmärker sig för noggrannhet och bristande fantasi. Deras mönsterperception är inget vidare, och de ser därför helheten dåligt. Men de små, små detaljerna har de minsann kläm på! Petimätergenier med andra ord.

Kreativa snillen blir poeter i stället. Som Yaagh, the one and only Kraxpelax. :o)

En annan cerebral entitet av intresse här är hippocampus, där minnet regleras. Intelligens främjas av gott långtidsminne, hjärnan bygger upp en bank av gjorda observationer och färdigtänkta tankar som återbegagnas med sökfunktion och access genom neuronala förbindelser. Bobby Fischer är ett exempel. Han memorerade helt enkelt en gigantisk mängd positoner på schackbrädet. Min hypotes är att ett gott långtidsminne korrelerar med religiös böjelse då en stor mängd erinrade samband bildar mönster, vilka alltså får ett cerebralt strukturellt underlag.

Pekka S sa...

Tack för en intressant och självutlämnande kommentar! Det finns dock några punkter jag har frågor om. Jag är rätt så upptagen de närmaste dagarna, men jag ska försöka svara så fort som möjligt.

Henrik Gustafsson sa...

intressant artikel och intressant kommentar kraxpelax. Angående din avslutande hypotes "...ett gott långtidsminne korrelerar med religiös böjelse då en stor mängd erinrade samband bildar mönster", så stämmer detta väl i mitt fall. Jag har ett gott långtidsminne och minns otroligt mycket från min barndom på ett sätt som jag förstått att många andra inte gör, och mycket riktigt är jag religiös. Många av mina tidiga barndomsminnen är dessutom av existentiell karaktär som jag tolkade religiöst (möjligen på grund av religiös indoktrinering :). Sedan är det mänskliga minnet mycket komplicerat, det har en konstruerande och undanglidande karaktär. Ett minne tycks också förändras och formas ju fler gånger det återberättas. Prata därför aldrig om dina viktigaste minnen;)

Pekka S sa...

Kraxpelax: Till att börja med - Tack för en intressant kommentar som du både lagt ner hjärta och hjärna i!

Sedan till frågorna.

"Ja, man ser lättare falska mönster, men samtidigt också lättare sanna mönster. De senare är emllertid av mer komplicerad art och därmed svårare att testa empiriskt."

Det är inte omöjligt att skeptiker missar vissa mönster, medan troende hittar dem. Men om troende nu är så benägna att hitta falska mönster kan man fråga sig hur de vet när de funnit ett äkta mönster som skeptikerna missat?

Och om dessa komplexa mönster är svåra att testa empiriskt är ju frågan hur man kan berättiga tro på dem?

Något jag skulle vilja ha referenser på är forskningen som visar att vetenskapsmän inte är kreativt intelligenta. Att vetenskapsmän skulle vara fantasilösa är ett anmärkningsvärt påstående eftersom man då kan undra hur några nya hypoteser någonsin uppstår? Alla forskare håller kanske inte på med att hitta på nya hypoteser, men de som gör det måste utan tvekan ha en livlig fantasi som viktigt verktyg. T ex Einstein måste haft en enorm fantasi och han påpekade ofta fantasins betydelse:

"I believe in intuition and inspiration. Imagination is more important than knowledge. For knowledge is limited, whereas imagination embraces the entire world, stimulating progress, giving birth to evolution. It is, strictly speaking, a real factor in scientific research."

Din hypotes om långtidsminnet är lite konstigt enligt mig. Du menar att gott långtidsminne korrelerar med religiös böjelse eftersom en stor informationsmängd gynnar sökande efter mönster och samband. Men i denna hypotes menar du implicit att religionen är det sanna mönstret och därför bör religiösa ha ett bra långtidsminne. Om du hade varit ateist hade du alltså menat att gott långtidsminne korrelerar med ateism?

Henrik påpekar mycket riktigt att vi inte bör ha alltför hög tillit till våra minnen, vilket är viktigt att tänka på.

Men Henrik, jag tycker nog att man ska prata om sina kära minnen. För de kopplingar i hjärnan man inte använder, tenderar att tyna bort. Så man får välja mellan att ha bristfälliga minnen eller att inte minnas alls ;)

Henrik Gustafsson sa...

ja det är sant pekka, kära minnen ska man tala om, och även okära minnen kan behöva benämnas. sen kanske det finns andra mycket viktiga minnen som varken är kära eller okära och som bäst bevaras som en borttynad koppling i hjärnan. men några sådana kan jag just inte komma ihåg. och vi vet ju varför

Kraxpelax sa...

Till pekka: fantasilösa vetenskapsmän, jo så är det faktiskt, det är vad psykologisk forskning visat. Någon referens kan jag inte ge, jag suger åt mig information som en svamp och det egna långtidsminnet är milt sagt utmärkt, men jag har hundra järn i elden och kan lixom inte spara länkar för precis allting jag snappar upp, det tar för mycket tid och kraft, då allt dethär egentligen är sidoengagemang för min del och huvudintresset förblir den poesi jag redovisar på Kraxpelax och Nattljuset. I mån av tid ska jag försöka gräva fram nåt vartefter.

Det finns en seg och i mitt tycke banal myt att vetenskapsmän är kreativa. Den är i hög grad sprungen ur vetenskapsmännens starka behov att idealisera och romantisera sig själva, vilket går hem hos allmänheten då de har högt anseende hos denna. Min egen far var en framtående vetenskapsman och hemföll i yngre dar med åtskilligt välbehag åt dylik självförhärligelse. Vetenskapens visionära, nyskapande element är emellertid våldsamt överskattat och träder i kraft just bara vid de s k paradigmskiftena, vilka bringas åstad av kraftfulla, men egentligen rätt enkla grundidéer. Normalt är det det skrupulöst disciplinerade, monotona, tidskrävande, prosaiska detaljarbetet efter etablerade metoder som driver vetenskapen framåt. Utan dessa begåvade tråkmånsar skulle vi ha varit kvar på stenåldern.

Vad gäller verifieringsbehovet är vi ute på komplicerad vetenskapsteori, jag får återkomma på Lûzgannon efter hand. Det här är mycket omdiskuterade saker inom filosofin, och särskilt långt har man inte kommit.

Så till din invändning mot långtidsminneshypotesen. Min tanke är att mönsterdetektion ger helhetsbild, och helhetsbild är precis vad jag saknar hos de ateister jag mött i levande livet: vad som slår mig gång på gång är deras oförmåga att se mönster och helhet.

Skenbart motexempel inom idéhistorien har vi med marxismen, en mäktig holistisk filosofi som ytligt framstår som ateistisk men djupare sett är av religiös och visionär natur med slående paralleller till just kristendomen, såsom Bertrand Russell enkelt och övertygande visat.

I just mönsterdetektionen ligger ett slags mystisk dimension. (Där är jag själv som sagt till följd av min speciella psykiska konstitution välutrustad, vilket konfirmerats i psykologiskt test.) Det är mycket svårt att definiera och mäta vad det handlar om mer exakt.

Låt mig i anslutning härtill vidareutveckla intelligensbegreppet. Här skiljer jag tentativt på två typer av intelligens: den analytiska, som bearbetar små mängder information med exakthet, och den interpretativa, som bearbetar enorma mängder information approximativt. Den senare har intuitiv karaktär snarare än logisk och är mycket svårmätbar. Som exempel på interpretativ genialitet vill jag anföra t ex våra största romanförfattare, som t ex Thomas Mann, Fjodor Dostojevskij, Leo Tolstoj, Ernest Hemingway, JRR Tolkien, vilka alla är ohyggligt intelligenta, väl i nivå med Einstein, men på ett helt annat sätt. Vad dessa snillen egentligen kommer upp med är inte alls lätt att fånga in med korta och sammanfattande formuleringar. Än mer oåtkomlig, och renodlad, blir saken när vi går över till poesin.

En annan klass interpretativa snillen har vi inom ledarskap och politik. Det är i sanning slående paradoxalt hur den kollektivhyllande kommunismen hostat uppp den ena führerpåven efter den andra. Lenin, Stalin, Mao Zedong och kanske Ho Chi Minh får räknas till mänsklighetens största intelligenser överhuvud taget. Utanför kommunismen har vi geniala ledare i tex de Gaulle, Churchill, Tito, Kekkonen, Nixon, Adenauer, Bismarck, Napoleon, Hitler, Jeltsin, Putin, Deng Xiao Ping och vår egen Axel Oxenstierna på sin tid. Alla dessa visade prov på överblick och helhetsgrepp som ligger nära det religiösa tänkandet då detta är som bäst.

En tredje aktuell kategori är de stora visionära filosoferna, med namn som Platon, Descartes, Hume, Kant, Hegel, Nietzsche, Carnap, Wittgenstein, Heidegger, Sartre och vår egen Anders Wedberg. Även hos dessa inläser jag ett kvasireligiöst tänkande.

Framför allt den interpretativa intelligensen tycks ha sitt säte i den vänstra hjärnhalvan, vilken utövar ett slags filterfunktion av annat slag än den jag tidigare var inne på, vilket möjliggör just helhetssyn, alltså förmåga att se "de stora dragen". Här visar forskning att en viss klass människor, som kombinerar extremt låg allmänintelligens med extremt hög kapacitet för specifika uppgifter av typ "hjärngymnastik", som huvudräkning, kalenderberäkning, utantillinlärning, m m, s k "savanter", regelmässigt uppvisar skador på vänster hjärnhalva. Religionens cerebrala underlag tycks alltså i enlighet med denna ansats ligga där, tvärtemot populära föreställningar.

Sedan vill jag än en gång skilja på "smartreligiösa" och "dumreligiösa". Det är den förra kategorin jag har i tankarna här. Den "dumreligiösa" psykologin har du själv utrett tillfredsställande.

Avslutningsvis vill jag erinra om urkristen historia. Kristendomen segrade mycket till följd av att den lockade till sig sin tids skarpaste hjärnor. Bibelns Paulus och Johannes är ytterst djuptänkta herrar. Och de trinitariska och kristologiska kontroverserna under senantiken, då den mycket komplexa kristna kärndogmatiken fastlades, visar enastående prov på tankekraft och andlig vitalitet; det är i sanning ett av idéhistoriens allra märkligaste kapitel, vilket på beklagligt sätt förbises av utomstående. Intryck härav spelade en avgörande roll för min personliga omvändelse, som ägde rum på 80-talet. Jag blev annars uppfostrad till rabiat ateist, som skrämde dåndimpen på mina fromma skolfröknar, en tyvärr utdöd art numer.

Kraxpelax sa...

Litet tillägg med relevans, en pikant personlig erfarenhet. På EN intelligensparameter presterar jag själv UNDER genomsnittet, nämligen det råa närminnet, vilket är vitalt för beräkningsarbete. När jag var ung brukade jag spela Mastermind med kompisar och fick stryk hela tiden vilket knäckte mitt självförtroende en hel del. Jag försökte kalkylera mig fram och misslyckades eftersom jag fortlöpande glömde bort utfallet av föregående beräkningsled.

Så kom internet med tiden, jag gjorde ett ryck och spelade Mastermind på olika sajter, nu med tillämpande av annan metod, jag spelade spelet om och om igen så snabbt som möjligt; och på bara ett par tre dar nådde jag full proficiens med bombsäker lösning av alla uppgifter på högst fem gissningar - men HUR jag tänkte och bar mig åt, se DET har jag ingen aning om; det är mystik det också!

Ett psykologiskt experiment i det lilla. Den tentativa slutsatsen härav är att det intuitiva tänkandet icke skall underskattas på det metodologiskt invalida kriteriet att man "förstår" hur det går till. Det visar sig ju, ATT det fungerar, men HUR, det vet man inte. Låt generalisera detta, och vi har ett starkt argument FÖR religion, nämligen att religionens intuitiva insikter teoretiskt kan förväntas bli korroborerade av låt oss säga en grupp skrupulösa petimäterforskare med tillräckligt stora resurser till förfogande.

Vad är förresten närminne? I WAISIII, det i dag dominerande intelligenstestet, mäts detta i två deltest, det ena rått, det andra med tillägg av ordningsoperation. För min del utföll en skillnad på två hela standardavvikelser mellan dessa! Man ser, att det hela inte är så enkelt.

Att den psykologiska vetensapen har högsta relevans för religionsförståelsen står under alla omständigheter klart, och pekka skall ha största credit för aktualiserandet av detta perspektiv.

Kraxpelax sa...

PS. Igen. Pekka frågade:

"Och om dessa komplexa mönster är svåra att testa empiriskt är ju frågan hur man kan berättiga tro på dem?"

Den frågan fick nu ett preliminärt svar genom mitt eget lilla mastermindexperiment, vilket lätt kan designas för fullskalig vetenskaplig testning.

Poängen är alltså att mönsterdetektion / interpretativt tänkande med mycket positivt resultat prövas på uppgifter där det analytiska tänkandets benefunktion är etablerad. Det synes då sannolikt, att interpretativt, "smartreligiöst" tänkande fungerar bra även på mer komplexa uppgifter, där det analytiska tänkandet visar sig gå bet. Här har vi ganska klart ett proreligiöst argument på strikt empirisk grundval, därest ett utvidgat och välkontrollerat experiment enligt "konstens alla regler" skulle harmoniera med den egna lilla anekdoten.

Pekka S sa...

Kraxpelax: Tyvärr räcker inte ditt minne av sådan forskning. Jag har sökt efter sådana här studier på nätet men hittar inget. Ifall du vill övertyga mig får jag be om lite mer substans.

I princip gäller samma sak för din hypotes gällande långtidsminnets korrelation med religiocitet. Det räcker inte med din personliga uppfattning.

Gällande den tolkande intelligensen rekommenderar jag boken "Blink!" av Malcolm Gladwell. Boken är en genomgång av forskningen kring intuitivt beslutsfattande. Mycket intressant.

Jag håller med dig om att man absolut inte ska underskatta det intuitiva tänkandet. Många stora idéer har sitt ursprung i just detta. Men jag menar att intuitionen i sig inte ska ha alltför högt bevisvärde. Intuitionen är trots allt ofta fel. De intuitiva uppfattningarna ska ligga till grund för vidare forskning, som kan verifiera ATT något stämmer, även om man inte kan förklara HUR.

Detta gäller även för ditt argument för "smartreligiocitet" ifall denna förmåga på något vis kan testas (så som i fallet med Mastermind).

Anonym sa...

Å andra sidan pratar ju ofta t ex fysiker om det viktiga i att ignorera/försumma det irrelevanta.

Pekka S sa...

Ja, man ska mycket riktigt försumma det överflödiga eller irrelavanta.