måndag 4 februari 2008

Den nya antidogmatismen

Läste precis en utmärkt artikel av Benjamin O'Donnell där han förklarar varför den nya ateismen, förespråkad av Dawkins, Dennett, Harris och Hitchens, kanske borde kallas för den nya antidogmatismen istället.

Jag tycker att O'Donnell lyckas väldigt väl med att lyfta fram de centrala budskap som Dawkins & Co försöker belysa, men som missas av många.

"The physicist Steven Weinberg has said that, left alone, "you would have good people doing good things and evil people doing evil things. But for good people to do evil things, that takes religion." If you change the word "religion" to "dogma" or "faith" you have my view - and the view I suspect people like Weinberg, Dawkins, Dennett, Hitchens and Harris are really getting at."
Artikeln förklarar vidare varför det är just dogmatism vi bör kämpa emot, oavsett om det kommer i form av religion, ideologi, politik, osv.

O'Donnell lyckas också visa att förespråkarna av den nya ateismen inte anser att religion i alla dess former är av ondo.
"Another common criticism of atheists (particularly atheist scientists like Dawkins) is that they are robotic philistines, determined to destroy art, culture and community and reduce the world to a place of steel and chromium, spreadsheets and catalogues. But the really interesting thing about these new anti-dogmatists is their spirituality. Dawkins has written with such wonder and poetry about the natural world in books like Unweaving the Rainbow that he's been referred to as a "deeply religious non-believer" (and he is, after all, the man who once wrote an article entitled "Atheists for Jesus")."
Artikeln, New atheists or new anti-dogmatists?, är väl värd att läsa!

Andra bloggar om: ,

11 kommentarer:

Henrik Gustafsson sa...

något att meditera över: kan man bekämpa en dogmatiker utan att själv vara en, och i så fall med vilka medel?

Pekka S sa...

Ja, det tror jag absolut! :)

Dogmer är väl något man varken ska eller kan rubba. Dogmatism handlar om en ovilja att diskutera och inte vara öppen för förändring. Och, visst kan man bekämpa detta utan att själv vara dogmatiker. Att ha ett öppet sinnet (till skillnad från dogfmatikern) innebär trots allt inte att man är utan åsikter eller värderingar.

Henrik Gustafsson sa...

Av författarna du nämner har jag bara haft förmånen att läsa Dawkins illusionen om Gud. Möjligen har mina förutfattade meningar om att Dawkins är en dogmatiker grumlat min syn vid läsningen av hans bok. Kanske är Dawkins i sitt tänkande förmögen till högre abstraktionsnivåer än jag uppfattat? Möjligen har mina fördomar spelat mig ett spratt. Citat som "Jag attackerar inte någon viss version av Gud eller gudar. Jag attackerar Gud, alla gudar, allt övernaturligt, var och när det än har funnits eller kommer att uppfinnas"(sid 57), blir onekligen mer begripligt om man inte tar det helt bokstavligt. Om nu Dawkins inte är en dogmatiker så borde han inte ha några problem med att man inte bara tolkar hans bok bokstavligt. Det slår mig faktiskt då att den har betydligt mer att säga. Citatet ovan kan då exempelvis tolkas som att Dawkins hyser en ovilja mot att definiera Gud efter som Gud rimligen är för stor för att definieras. Med bakgrunden att Dawkins inte är en dogmatiker får plötsligt Dawkins bok en meningen bortom orden och hans bok blir då faktiskt något som till och med jag kan uppskatta i annat än studiesyfte! Jag är faktisk inte ironisk om någon trodde det, möjligtvis är jag galen

Pekka S sa...

Tyvärr har jag inte haft samma förmån som du, dvs att läsa boken, än. Därmed kan jag heller inte bedöma bokens innehåll mera ingående.

Dawkins framstår ofta, även enligt mig, som väldigt arrogant och säker på sin sak. Han håller inte igen och är inte rädd för att uppröra. Men det helheltsintryck jag har av honom är trots allt inte en av en dogmatiker. Han talar oftast om olika arguments sannolikhet, inte deras omöjlighet eller tvärsäkerhet. När det gäller argument för det övernaturliga är han helt enkelt inte imponerad.

Men om det skulle visa sig att Dawkins är en dogmatisk ateist, så kan jag bara beklaga. Då har han inte mina sympatier.

Gällande boken så tror jag mig ha dåliga nyheter även om jag inte har läst den. För jag tvivlar på att Dawkins skriver bildligt i dessa frågor. Han menar det han säger. Men jag tror att han skriver utifrån en vetenskapsmans säkerhet, inte en dogmatikers. Men jag kan givetvis ha fel.

Pekka S sa...

Dawkins tycker sig själv inte vara någon dogmatiker:

My critics are wrong to call me dogmatic

Alltså kan han ju inte vara det! :)

Henrik Gustafsson sa...

hehe, säger han att inte är någon dogmatiker så får man väl tro honom. Samtidigt är väl även antidogmatismen en sorts dogmatism? Eller kan en antidogmatiker tänka sig att kompromissa med sin antidogmatism?
Cirklar inte frågan om religionens vara eller icke vara egentligen kring en dogm som bejakas av de icke-religiösa men förnekas av de religiösa, nämligen dogmen om att vi kan nå verklig kunskap om världen genom våra sinnen?

Henrik Gustafsson sa...

med risk för att generaliserat aningen för mycket förstås...

Pekka S sa...

Den enda dogmen en antidogmatiker möjligtvis har är uppfattningen att alla uppfattningar ska vara öppna för debatt och revidering.

Men jag uppfattar egentligen inte detta som en dogm. Även det ovanstående måste få diskuteras och om goda motargument presenteras så måste jag vara beredd att ändra åsikt.

Man måste alltså vara öppen för kompromisser gällande sin antidogmatism, i varje fall rent hypotetiskt. Om man t ex kunde visa att antidogmatism gällande någon speciell fråga med nödvändighet kommer att resultera i stort misär, så skulle jag förespråka en dogmatisk hållning istället. Men något konkret exempel på en sådan situation kan jag inte komma på.

"Cirklar inte frågan om religionens vara eller icke vara egentligen kring en dogm som bejakas av de icke-religiösa men förnekas av de religiösa, nämligen dogmen om att vi kan nå verklig kunskap om världen genom våra sinnen?"

Nej, det tror jag inte. Fast det beror lite grann på vad du menar med "verklig kunskap". Jag tror t ex inte att vi kan nå fullständigt objektiv kunskap om världen. Jag uppfattar inte heller detta som vetenskapens mål.
Istället har jag en mera praktisk/pragmatisk inställning till kunskap - vi kan nå användbar kunskap. Men givetvis måste funktionella förklaringar stämma väl med verkligheten för att fungera, men det handlar ändå inte om objektiv kunskap, i varje fall inte i filosofisk mening.

Sedan har jag en liten fundering utifrån förutsättningen att din tanke stämmer. Hur kommer det sig att så många vetenskapsmän är religiösa? De tror sig onekligen kunna nå kunskap om världen genom empiri, samtidigt som de hyser religiösa övertygelser. Hur stämmer detta med dina tankar?

Henrik Gustafsson sa...

Ja mitt försök att forma en dogm för skillnaden mellan religion och icke-religion var nog ett uttryck för hybris :)
Religionsvetenskapen har ju inte lyckats definiera vad som är religion på ett tillfredsställande sätt, jag tycker inte heller att Dawkins lyckas med detta i sin bok och jag lyckas nog inte heller.

När det gäller religiösa vetenskapsmän så kan jag naturligtvis inte svara generellt. Men om jag vore vetenskapsman, jag försöker ju bland annat att vara naturvetare i mitt tänkande, så skulle jag på många sätt tänkt som du, att det handlar om att nå användbar kunskap. Denna kunskap måste då svara mot verkligheten så som vi känner den genom våra sinnen för att vara användbar. Kunskapen om världen som vi möter genom våra sinnen är god och utvecklande för hela universum, förutsatt att kunskapen inte missbrukas. Men kunskapen så som vi känner den utesluter inte att det kan finnas en yttersta verklighet som är oberoende av hur vi uppfattar den, bortom vad våra sinnen kan greppa, en yttersta verklighet som de religiösa språken alltid kämpat med att försöka definiera. Om jag vore rädd för att förlora anseende som vetenskapsman så skulle jag hållit tyst om mina tankar om att det skulle finnas något utanför. Jag ser heller inget etiskt dilemma med att hålla tyst om den typen av tankar eftersom jag inte skulle låta dem påverka mitt naturvetenskapliga arbete. Jag skulle låta resultaten av mitt arbete bli detsamma som om jag inte haft mina religiösa tankar. Möjligen skulle jag även tolka mina resultat religiöst i efterhand, men detta skulle jag ju inte heller behöva tala om ifall jag vore rädd att förlora anseende. Naturligtvis vet jag inte om religiösa vetenskapsmän tänker så här, men jag skulle nog tänkt något åt det här hållet om jag vore en

Pekka S sa...

Jag tror nog att många troende vetenskapsmän tänker så som du skriver, även om det finns undantag. Främst gällde min fråga egentligen hur du såg på troende vetenskapsmän förutsatt att dogmen som skiljde troende och ateister åt gällde. Men jag tycker att du har svarat på den frågan oxå.

Jag medger även att det kan finnas delar av verkligheten bortom vår uppfattnings- och detektionsförmåga. Men när ska man börja tro på det man inte kan uppfatta? Vilken typ av vetande kan man nå om det man inte kan inte beskriva eller testa?

Men nu börjar vi kanske driva ifrån ämnet lite. Vi borde skapa en tråd som heter "Fritt tänkande för de ofritt tänkande." :)

Henrik Gustafsson sa...

hehe ja det var ett bra trådämne. Jag kan inte komma på något bra svar på dina frågor, i alla fall inget svar som jag känner till :)