fredag 9 november 2007

Ibstedt hade en god barndom!

Sebastian Ibstedt har idag (9/11-07) en underhållande märklig artikel i Världen idag.

Han börjar med att hävda att ateister bygger sin religionskritik på Freud, en psykoanalytiker få lär se upp till idag. Sedan sågar han Freuds resonemang eftersom hans anser att den likväl kan vändas mot sig själv.

"Freud säger alltså att ett möjligt psykologiskt ursprung till ett fenomen ogiltigförklarar detta fenomen. Men han glömmer att detta kan tillämpas på civilisationens alla bedrifter - biologi, fysik, till och med själva psykoanalysen! Freuds metod för att förklara religion kan med hans egna argument avfärdas som en av den moderna civilisationens illusioner. Så om Freud har rätt, varför ska vi i så fall ta hans teori på allvar?"

Ja, vem tar egentligen Freud på allvar? Ibstedt tycker sig i alla fall ha visat att Freuds projektionshypoteser står på lös grund. Men sedan verkar han helt glömma detta och börjar själv använda Freuds hypoteser som argument mot ateismen.

"Vad psykoanalysen däremot säger, är att människan har vissa behov och det vi behöver existerar alltid, vi behöver till exempel mat, vatten och kärlek. Detta verkar vara en allmän lag och Gud verkar vara ett genuint behov som människor i alla kulturer har, så i själva verket ger psykologin oss ett starkt skäl att tro att Gud faktiskt finns."

Hur vill du ha det Ibstedt? Är Freuds hypoteser giltiga eller inte?

Vidare använder Ibstedt Freuds Oidipuskomplex mot ateister eftersom han tycker sig kunna visa att fadern Oidipus ville döda kan likställas vid Gud som ateister vill döda. Ateister vill alltså ta Guds plats på samma sätt som Oidipus ville ta sin faders. Jo, så måste det ju vara.

Användandet av Freuds föga aktade hypoteser är enligt mig besynnerligt, men Ibstedt väljer att trappa upp märkligheterna än mera.

Han avslutar nämligen artikeln med att hävda att gudsförnekandet grundas i ateistens olycklig uppväxt. Mera specifikt ska det handla om att ateisterna hade ett dåligt förhållande till sina fäder. Ateisterna projicerar nämligen faderns dåliga egenskaper på den himmelske fadern, som i och med detta inte blir värdig ens tillbedjan.
Ateistens tankeakrobatik går alltså ut på att först tillskriva Gud negativa egenskaper, sedan inse att dessa egenskaper inte är värda tillbedjan, och slutligen att förneka Guds existens på dessa grunder. Ateismen är alltså en smakfråga, inte en frånvaro av tro i brist på gudsbevis. Denna tolkning verkar vara nära besläktad med det paradoxala påståendet "ateister är arga på gud".

"Om människans behov tyder på någonting så är det snarare att Gud är en verklighet. Men ännu viktigare för oss kristna att tänka på är att i de fall en ateistisk psykologisk projektion i likhet med Freuds begås, finns en person bakom med upplevelser och erfarenheter av en fader som har förkastat, hatat och kanske utnyttjat sina barn eller helt enkelt inte funnits där."

Wow. Nu vet jag helt plötsligt så mycket mera om mina ateistiska vänners uppväxt. De, liksom jag, hade usla fäder. Detta faktum är märkligt med tanke på att jag inbillar mig uppskatta min pappa. Men det är väl ännu en psykologisk illussion i freudiansk anda?

Ibstedt, du är ett geni!

Andra bloggar om: ,

4 kommentarer:

Sebastian Ibstedt sa...

Pekka, tack för kommentaren till min artikel.

Angående din första fråga - om hade Freud rätt eller inte: En del av hans teorier är naturligtvis bra. Och allting inom psykoanalysen är inte fel. Att Gud skulle vara en projektion däremot verkar vara en orimlig slutsats av skäl som jag nämner i artikeln. Att människan har vissa behov däremot och att dessa behov svarar mot någonting som existerar i verkligheten verkar däremot stämma väl med vår erfarenhet. Detta bygger inte heller direkt på Freuds tes om psykologisk projektion.

Psykologiska teorier kan inte heller falsifieras särskilt lätt - de kan vara helt fel i ett sammanhang men fungera mycket väl i ett annat sammanhang.

Men den intressanta frågan är väl ändå om *du* anser att Freud hade rätt eller fel?

Det andra du skriver är att det finns ateister som inte har haft ett dåligt förhållande till sina fäder. Detta är jag förstås medveten om och är glad för deras skull. För som du skriver - jag har haft en god barndom.

Pekka S sa...

Hej Sebastian och tack för svaret.

Att människor har vissa behov och att dessa svarar mot någonting verkligt känns som en något förenklad och ofullständig förklaring.

Behoven kan nämligen ha sin grund i vår natur i någon mån samtidigt som de kan modifieras av kulturella faktorer. T ex skulle vi kunna ha ett behov av någon form av andlighet eller känsla av transcendens och mening. Men behovets uttryck i specifika kulturella sammanhang skulle kunna variera kraftigt eller hur? Människors behov av andlighet behöver alltså inte av nödvändighet peka på Guds verkliga existens.

Det finns t o m behov som svarar mot strikt kulturella fenomen (även om biologiska system givetvis behövs som grund). Spel-, narkotika- eller internetberoende är tydliga exempel. Dessa ting är givetvis verkliga, men helt och hållet mänskliga produkter. Ett behov kan allstå svara på något vi själva har skapat. Och detta är ytterligare en möjlighet gällande behovet av andlighet, även om jag inte tror att det är hela sanningen.

Ditt argument, att behovet av andlighet svarar på guds faktiska existens, är alltså en fullt möjlig förklaring, men det är upp till dig att visa att den är den mest sannolika.

Jag skulle även vilja påstå att många moderna psykologiska teorier är fullt falsifierbara experimentellt. T ex vore det relativt lätt falsifiera teorin om kognitiv dissonans eller existensen av olika kognitiva bias. Men troligtvis är delar av psykologi fortfarande mera svävande. Och dessa bitar ska man kanske inte heller lägga allt för stor vikt på i olika former av bevisföring? Man får åtminstone akta sig för att selektivt välja bitar som råkar passa ens förutfattade uppfattningar.

Vad anser då jag om Freud? Han har betytt mycket för utveckling av psykologi som vetenskap, men samtidigt hade han och hans anhängare ett dogmatisk förtroende för teorierna. De psykoanalytiska teorierna har testats allt för dåligt av anhängarna för att anses välgrundade. Stora delar av teorierna har även visat sig vara riktigt dåliga i t ex terapisyfte, vilket tyder på att de saknar verklighetsanknytning.
Andra bitar verkar Freud ha haft rätt om, t ex det undermedvetnas existens, även om det är oklart om dess natur är i linje med psykoanalysens teorier.

Men jag vill samtidigt uppmärksamma att jag inte är expert på detta området. Dock förstår jag tillräckligt för att inse att Freud inte lär vara det bästa exempel att luta sig emot om man vill göra konkreta och välgrundade psykologiska argument. Man ska framförallt inte välja och vraka utifrån personlig smak och intuition.

Gällande ateisters barndom skulle jag gärna vilja ta del av någon form av undersökningar som visar på en statistiskt signifikant korrelation mellan ateism och usla fäder. Annars kan det argumentet inte ses som annat än selektiv teorinyttjan i retoriskt syfte. Finns det några studier av påståendet utöver Vitz selektiva, dåligt kontrollerade jämförelser av ett par dussin individer?

Och slutligen - Det glädjer mig att din barndom var god! Det förtjänar alla barn att få ha.

Hälsningar
Pekka

intressant men.. sa...

Jag tycker nog inte att det argumentet är särskilt bra förklaring ur teistiskt synsätt. Det innebär ju att Gud inte har gett oss samma förutsättningar och det verkar inte vara rättvist av Gud. Särskilt som konsekvenserna av att inte tycka om gud sägs vara fatala.

Pekka S sa...

"intressant men.. sa...

Jag tycker nog inte att det argumentet är särskilt bra förklaring ur teistiskt synsätt. Det innebär ju att Gud inte har gett oss samma förutsättningar och det verkar inte vara rättvist av Gud. Särskilt som konsekvenserna av att inte tycka om gud sägs vara fatala."


Jo, man skulle väl tro att det är Gud som försett oss med våra grundläggande psykologiska tendenser. Och i såfall är konsekvenserna av fadersförakt och barndomsproblem märkligt "konfigurerade".

Fast allt detta kan väl förklaras av syndafallet misstänker jag.